- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
521

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ord

bilda ord: de nordiska språken lider
allesammans brist på avledningsvirke till
adjektiv, där ligger latinet och de nylatinska
språken vida över. Vi har också ont om
medel att bilda verb med och får därför
mången gång gripa till de tråkiga och
långsläpiga hel- eller halvfranska orden på -era
(.stilisera, värdera o. s. v.). Allt detta har
skett genom främst tysk, därnäst latinsk, i
mindre mån fransk och till ringa del engelsk
påverkan. Emellertid är svenskan vårt språk,
med alla sina brister, och den saknar
ingalunda heller stora värden. I varje fall varken
vill eller ens kan vi byta ut den mot något
annat tungomål, helst inget sådant heller
är lytelöst. Det bästa vi kan göra är därför
att så mycket som möjligt avhjälpa svenskans
brister och utveckla den till större rikedom.
Vi bör i) stadga den samman, d. v. s. byta
ut så mycket främmande ord virke som
möjligt mot svenskt; 2) välja de bästa bland
gängse ord, d. v. s. de vigaste, vackraste och
klaraste; 3) nybilda endast så, att
välljudande, inte för långa och klumpiga ord
åstadkoms; här har både isländskan och finskan
många hemska vidunder på sitt samvete;
4) under allt detta hålla ständig känning
med frändespråken i söder och väster, danskan
och norskan; 5) i största utsträckning ta i
bruk sådana danska och norska ord som en
gång i tiden har varit också svenska eller är
av samnordisk stam, avledda med
samnordiska änd, eller slutligen danska och norska
särbildningar som till sitt lyd (ljudkropp)
står svenskan så nära, att de med någon
lätt ändring låter svenska; 6) ur våra
landsmål hämta nytt gott virke, helst då ord som
också finns i grannlandsmålen, då de
jämväl där kan införas i skriftspråket.

På så vis gör vi svenskan njutbar, fattbar
och brukbar inte bara för ett mer eller
mindre fåtal, utan för hela folket — med
undantag för en del stackare utan
språksinne — och jämväl inte alltför svårförstådd
för närfrändefolken. Detta kräver givetvis
motsvarande möda på danskt och norskt
område. Då kan vi hejda de nordiska
språkens särglidning, ja t. o. m. i åtskilliga
stycken närma dem till varandra. Det går —
bara viljan finns, för inte saknas det medel:
universitet, skola, press, radio.

Viljan finns flammande åtminstone hos
en klok, klar, vidsynt, verksam, modig man:
den danske skalden juris d:r Sven Clausen,
författare till ett märkligt arbete: Nordisk

målstrav (1938), följt av Arbog for nordisk
målstrav (1939 och ny årg. 1940). Kanske
blir de vändpunkter i den nordiska
språkhistorien; det vore önskligt.

Juridikens uppgift är att hejda det orätta.
När nu en rättslärd finner att hans
modersmål har råkat på glid och fyller sin uppgift
sämre och sämre — vad gör han då? Tittar
på och skriver en utredning av orsakerna och
förloppet — punkt och slut? Så skulle en
filolog göra. Men lagkarlen säger: stopp! Ja,
han slår rent av back. Med all sin kraft
sätter han sig helt fräckt på tvären mot
»det naturliga skeendet» och påbjuder i
stället ett vettigt skeende. Han vädjar till de
tänkande bland folket och till de styrande,
och detta med hjälp av press och böcker.
Självklart vänder han sig i första hand mot
den rådande (tysk-)danskan, men i andra
hand också mot olater i svenskan och norskan.
Det är en samhällsvårdande uppgift av
allvarsammaste slag som denne lagvårdare,
folkupplysare, skald och ordvän, filolog i
djupare mening än de icke-ingripande
språk-vetarna av facket har tagit sig för att påvisa
och försöka lösa. Och detta har han vågat
i flabbets och »Grinets» huvudstad!

Han framhåller med sorg och tillbörlig
vrede att så många ord som förut har funnits
i alla nordiska språk och där haft samma
innebörd nu har tappats bort ur ett eller
flera av dem, eller också har fått olika
innebörd. Om då alla dessa språk hade tagit upp
samma främmande ord i st. f. de försvunna
inhemska, skulle man ju ändå förstå
varandra. Men alltför ofta har det gått
tvärtom. Ännu lever i danskan ordet brist, men
hotat till livet, undanträngt av det tyska
mangel, som av svensken mestadels
missförstås —■ vad vi kallar mangel heter på
danska rulletøj; också kløve, »klyva», är vid
tynande liv, men snart uppätet av det tyska
spalte; liknande är förhållandet mellan drage
och lågtyska trække, tvætte och tyska vaske
m. fl. m. fl. Danska språkets stora olycka
var att de danska konungarna ända till
1864 var hertigar av Slesvig och Holsten,
det förra hertigdömet till sin södra del, det
senare alltigenom tyskt. Därifrån kom
tysktalande ämbetsmän, militärer, köpmän,
hantverkare m. fl. till Danmark, och när de
lärde sig danska, blandade de in åtskilligt
av sitt tyska modersmål i denna. Det blev
därför phynt att tala och skriva en så
tysk-blandad danska som möjligt. På liknande

521

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free