Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord
är ju vanvett, och en handfull professorer i
båda landen kunde ju på högst tjugu år ha
rått bot på det: det är ju professorerna som
utbildar de blivande lärarna,
tidnings-männen, författarna m. fl. som påverkar språket.
Också den nordiska villervallan på
stavningens område gisslas av vår danske
språk-rättslärde. Det skulle med allra största
fördel kunna åstadkommas en stavning som
närmade våra språk till varandra, i st. f. att nu
varje stavningsreform driver dem ytterligare
i sär. Man har stirrat sig blind på den
»ljudenliga» stavningen, omöjlig att ens
närmelsevis uppnå och till obotlig skada i många
stycken. Ännu skriver vi ljus, ljud, danskarna
har lys, lyd, därigenom kan vi vid läsning
lättare förstå varandra än om vi — som
blindivrare vill — skulle skriva jus, jud.
Bättre vore om båda parterna skrev ljus,
ljud och uttalade dem på var sitt sätt —
bäst likväl om vi åter förde in uttalet av
hörbart l framför j och danskarna återgick
från y till ju i sitt uttal; det vore rakt ingen
konst. Sven Clausen yrkar att åtminstone
ingen ändring i något nordiskt språks
rättstavning bör få ske annat än i samråd med
fackmän i grannländerna och endast i syfte
att öka, aldrig minska likheten mellan våra
språk. Det är ju som en ond dröm, detta,
att om man skriver svenska, kan man läsas av
knappa sju miljoner människor, skriver man
danska, är det bara 3% rnilj., skriver man
något av de norska språken, blir det ändå
färre. Men kan vi — d. v. s. vill vi — ställa
det så, att våra medel till språkligt
samförstånd når över hela Norden, är därmed
åtskilligt vunnet.
Men norrmännen drar ju av alla krafter i
sär! Dem får man inte med på en
skandinavisk språklig samlingslinje, invänder man. —
Nej, inte om den leder fram till det altar
där »Tyskertroldet» (Ibsens uttryck) åtnjuter
dyrkan. Varför ska det alls vara en linje?
Hellre en strömvirvel, som sveper över hela
Norden. Alltnog, det gäller att här kalla upp
alla de krafter vi kan få ihop för vår
språkliga samling; och de finns huvudsakligen i
våra folkmål. Deras ljudsystem är till leda
genombökat och uttjatat. Varken
smäll-piske-Z’et, det ö-haltiga korta ä-ljudet eller
något annat av de läten som
landsmålsforskarna har hållit heliga bör få bli det
väsentliga, utan ordförrådet, därnäst deras
syntax, ännu nästan okänd, åtminstone —
på något undantag när — oundersökt. Sä-
kert är att just ordförrådet i landsmålen i
långt större utsträckning än i
litteraturspråken är samnordiskt. Och allt mer
kommer folkmålsorden upp till skriftspråkets
yta, fast de är vida mindre gynnsamt ställda
än de ur zigenarspråket, som så givmilt öser
ut sina håvor i Stockholms- (förlåt, Ekens-)
slangen och därmed i pressen. Det krävs
bara ett kraftigt handtag från några
auktoriteters sida för att få i gång en stark rörelse
till förmån för landsmålsord i skriftspråket,
både hos oss och i Danmark. Och då skulle
vi komma över på samma bog som
norrmännen: vi skulle närma oss dem på samma
gång som oss själva. Det norska målsträvet
skulle då bli en hjälp, ett stöd för den
språkliga samlingen i Norden, för svenskans
försvenskning och danskans fordanskning.
Men då bryter man ju en
månghundraårig tradition! Och våra klassiska författare
blir oläsbara för framtida släkten — ve
och fasa!
Dålig hävd bör brytas, vore den än
mång-tusenårig. Och all tradition till trots måste
språket förändra sig under tidernas lopp —
det gör det inte minst under låt-gå-systemet.
De av våra klassiska författare som står sig
genom tiderna kommer att läsas, fast deras
språk ter sig främmande, liksom Shakespeare
läses, fast hans engelska ingalunda
genomgående är vattenklar för vår tids engelsmän.
Men vad säger språkörat om sådana
ingrepp i språkbruket? Sven Clausens ord
gäller härvidlag om svenskan såväl som om
danskan: »1) der er vigtigere skjel at tilgodese
end sprogøret; 2) vort sprogøre er uddannet
under forhold der var ydmygende for vort
sprog — —. Følgelig kan det ikke være
ubetinget normgivende for hvad der er godt
dansk. —–sprogøret er en stor snob.
■–Vort sprogøre er nemlig omtrent tysk.
— — I virkeligheden foragter det danske
sprogøre dansk.–At sprogøret næppe kan
kaldes dansk, i hvert fald ikke nordisk,
viser sig på følgende sæt: 1) sprogøret
modsætter sig lån fra andre nordiske mål; 2)
citeres der endelig en glose fra et andet nordisk
mål, sættes den i gåseøjne, hvilket ikke er
faldet med egentlige fremmedord. Kun de
nordiske ord skal gå med skralde, ligesom
spedalske i middelalderen; 3) er et ord i
Danmark ligelydende med et svensk og et
tysk ord, antager det danske ord ofte den
tyske betydning, selv om det oprindelig har
haft den svenske (ex.: djærv = grov, klum-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
