Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ord. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
pig, tyska derb; stok = käpp, ty. Stock;
slet = dålig, ty. schlecht). 4) ■—• — 5) det er
væsentlig de interskandinaviske samord der
dør ud (ex.: byrd, vårt börd, undanträngt av
afstamning, ty. Abstammung) 6) forsøg på at
atteroptage obsolete (ur bruk komna)
interskandinaviske ord ledsages av en
flovheds-kjendsel, som viser at underbevidstheden er
imod det. Denne flovhedskjendsel ledsager
ikke brugen av forældede fremmedord. Man
kan uden at rødme sige: immer —
fruentimmer m. v., men derimod ikke: kvar, snyg og
nejd. Dette viser kanske tydeligst av alt at
selve ambolten i sprogøret er angrebet. 7) Det
er ofte de interskandinaviske ord der får
indskrænket kompetence. Exempler: savne,
tøve, vride, hyre, titte, styg; 8) Purismen
røber at sprogøret næppe er dansk. Slige
kunstord som: lidenskab (leidenschaft),
omkreds (Umkreis), personlighed
(persönlich-keit) anses for fordanskninger (att Clausen
kallar sådant tyskeri för purism är i hög
grad vilseledande); 9) Sprogøret røber sig i
de fald hvor naturfænomener der ikke findes
her i landet skal have et navn. Til exempel:
vore største vandløb er åer. Vandløb over
denne størrelse kunde derfor på skandinavisk
hedde: elve, eller de kunde tage navn efter:
Fluss. De hedder: floder. Vi har ikke
vand-løbder der styrter ned. Slige fænomener
kutide derfor navngives efter: fors, eller efter:
Wasserfall. Det hedder: vandfald.»
Denna brakande bredsida borde kunna
sänka piraternas skepp ■— om det inte vore
av kork. Mot korken kämpar ju själva
gudarna fåfängt. Men Sven Clausen är ingen
gud, så vem vet om han inte kan lyckas
bättre.
Vårt svenska språköra är minsann så
stryktäckt snobbigt, att inte ens Viktor
Rydberg, på sin tid ofelbar omdömesman på
det estetiska och litterära området, kunde
rå på det, utan tvärtom blev nertystad av
två tysklärda tyskande professorer. Men
jag saknar tyvärr här utrymme att närmare
gå in på detta ämne. Jag vill bara kasta fram
en fråga: hur kan någon nordisk språkman
utan att bli ryssröd av skam skriva eller
uttala sådana »svenska» ord som »svårighet»,
»fastighet», »rättighet», »mattighet»? Bör
vi då inte också säga »lättighet»,
»lösigegen-dom», »vrångighet», »tröttighet»? Fy skam
för sådana missord, illord, fulord! Kom inte
och skryt med ett språköra som finner sig i
slikt! Jag återkommer väl framdeles till vår
ordbildning — och vår ordobildning.
Det må vara en olycka att ha ett
modersmål med snäv räckvidd. Och Sven Clausen
har visat oss en utväg att vidga denna. Vi
bör välja denna väg. Men i varje fall: vill ett
folk leva som ett folk för sig och inte gå upp
i ett annat, då måste det ha ett språk som
är uttryck för just detta folks lynne och
levnadssätt, dess ärvda och nyskapade odling:
dem kan inget främmande tungomål mef än
ytterst bristfälligt uttrycka. Att byta
modersmål är för ett folk att byta något av sitt
innersta väsen. Det går sällan utan menliga
följder. Men vill man hålla fast vid
modersmålet, måste man väl vårda dess ord och
sörja för nya, där så krävs. Ett ordfattigt
språk är en kulturfara. Av allt det goda
nordiska virke som står oss till buds måste
för nya tankar alstras nya ord, ideligen. Till
den ändan bör vår ordbildningslära
utforskas i tillämpande syfte, av
modiga män och kvinnor, som törs ta
fornsprå-kets, landsmålens och de nordiska
frände-språkens tillgångar till hjälp och därmed rika
upp våra uttrycksmedel, i glad samverkan
med våra språkliga närfränder. Och forskarna
bör för detta ändamål få stöd och medverkan
av press, radio, regering och ämbetsverk,
Ett stort krav, men tillbörligt och fullt
möjligt att uppfylla — och så givande för
språkkonstnärerna! Detta må te sig som en
fantastisk drömsyn i dessa tider av nordisk
vanmakt och splittring. Men våra folk och
våra språk kommer att leva vidare, och i
mörka tider hövs det oss mer än eljes att
samlas kring våra nationella såväl som
internationella kulturvärden. Hur var det
Grundtvig kvad?
Modersmaal er vort hjertesprog.
Kun løs er al fremmed tale.
Det alene i mund og bog
kan vække et folk af dvale.
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
