Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
ONST i relation till något annat har
på sistone i olika former stått på
utställningsprogrammen — en gruppering efter motiv
har eggat många arrangörers fantasi. Man
visade »Frankrike genom konstnärsögon» i
Nationalmuseum, »Barnet i konsten» ryckte
in i Livrustkammarens frigjorda utrymme i
Nordiska Museet, och i samband med
invigningen av Statens Hantverksinstituts nya
byggnad har man samlat ihop bilder, som
belysa »hantverket i konsten».
Experimentivern har även sträckt sig till metodiken för
publikfångsten. Till »Barnet i konsten» knöt
man en rad förmågor, författare och
konstnärer som demonstrerade utställningen, man
lät en hel liten danstrupp uppföra en
»barnopera» framför Gustav Vasas breda gestalt,
där lästes vers och prosa om barn, allt i en
omfattning som var ovanlig för våra
förhållanden. Snarare var det amerikansk rytm
över det hela.
Pressens medverkan i dylika broderier kring
ett tema betyder åtskilligt. Sveriges allmänna
konstförening slog sig ihop med Svenska
Dagbladet om en bra paroll för
höstutställningen. Tidningen manade käckt den
ungdomliga delen av sin läsekrets: Upp till
uppsatstävlan om »konsten och skolan». Många
mena att den tilltagande konstdebatten —
utsträckt även till skolkriorna — hedrar
svenska folket. I varje fall är det ett gott
tecken att nya uppslag prövas med liv och
lust, allt under det att de tidigare framförda
också bevisa sin livskraft.
Till de fruktbärande uppslagen måste
räknas Richard Berghs strålande kulturmässoidé,
som efter Berghs död fullföljdes av
Nationalmuseum i samverkan med en rad svenska
städer, vilka i tur och ordning arrangerade
dylika mässor. Den senaste kulturmässan,
ordnad i oktober i år i Norrköping, var ett
krafttag av stadens kulturfrämjande
institutioner med icke mindre än sju olika
utställningar instoppade i det späckade
festprogrammet, som därjämte omfattade teater,
musik, litteraturaftnar m. m. under fjorton
dagar. Stoff till analys av konstens sociala
roll saknas sannerligen ej i dagens Sverige.
Enbart de alltjämt med frenetisk iver i olika
städer anordnade utställningarna på temat
»mitt bästa konstverk» skulle kunna erbjuda
material för en diger konstsociologisk
avhandling eller åtminstone vara upptakten till en
mera systematisk inventering av landets
konstbestånd.
En utställning av typen »barnet i konsten»
har en icke oväsentlig förutsättning just i
en metodisk genomgång av ifrågavarande
motivkrets i olika bildarkiv. Nationalmusei
omfattande bildarkiv har därvid varit en
värdefull källa, likaså Svenska
porträttarkivets index över svenska porträtt, en
inventering som saknar motstycke på annat
håll i världen. Det var Ericastiftelsens
barnavårdande verksamhet som nu närmast drog
nytta av den samlade expertisen rörande
barnet i bild. Carl G. Laurins, den eminente
konstpedagogens, sista stora bilderbok med
text gav också goda hänvisningar. Därjämte
hade Nordiska museets docksakkunniga och
specialister på barnplagg trätt till för att med
hjälp av graciösa dockskåp och färgskimrande
dräktmontrer göra den roliga utställningen så
bra och vacker som möjligt.
\ Det var inte bara för Ericastiftelsens skull
man gladde sig åt de strålande publiksiffrorna.
Man hade också den oförfalskade
tillfredsställelsen över att så många människor via
barnet också nalkades konsten. Urvalet var
nämligen klart kvalitetsbetonat — något
frieri till smaken för det banalt sötäckliga
märktes ej. Snarare hade man på ett par
punkter brett senap på. Den mindre
konstvana publiken reagerade hörbart inför några
rultigt fula ungar framställda i koloristisk
lössläpphet. Men i gengäld fingo många göra
den upptäckten att det utsöktaste moderna
färgsinne kunde förnimmas i en del äldre
barnskildringar: Kilian Zolls lilla
»Blomsterflicka» från 1800-talets mitt var en sådan
klenod. Den tröstade mången efter mötet med
Olle Olssons obetalbara fullträff, den
rödhåriga pojken från konstnärens jaktmark i
Hagalund — prov på lyrisk
1940-talsexpres-sionism. Ernst Josephsons interiör
»Pianolektionen» i sin rembrandtsaktigt förand-
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
