Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bedřich Smetana i Göteborg. Av J. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. H o di n
På återresan till Göteborg konserterade
Smetana i Norrköping. Resorna måtte på
den tiden ha varit mycket besvärliga och
omständliga, med postvagnar och öppna
bondvagnar över snö och is. Med drastiska ord
beskriver Smetana dem i sina brev.
Vad nu den »nyromantiska musiken»
beträffar, just den som varit av så grundläggande
betydelse för den moderna svenska musikens
utveckling och som Smetana varit den förste
att företräda i Sverige, så stodo vid
abonnemangskonserterna den 5, 12, 25 februari och
den i mars 1858 följande namn på
programmen: Beethoven, Mendelssohn, Schubert,
Schumann, Mozart och Smetanas Trio i g-moll,
komponerad efter hans lilla dotter
Friede-rickes död. Den är en av Smetanas skönaste
kompositioner och förråder hans starka
begåvning för den tragiska musiken. På
programmet för konserten den r5 april uppträda
för första gången namnen Wagner och Liszt.
Den nya musiken bragte den allmänna
opinionen i starkt bryderi, och vi läsa i
Handels- och Sjöfartstidningen:
Det unga musikaliska Tyskland var här således
företrädesvis representerat, och utan att våga oss allt
för djupt på det kritiska området, torde det dock
kunna antagas att denna musik endast småningom
möjligen lärer komma att hos oss vinna några särdeles
ivriga anhängare. Det sorgfälligaste, om begäret att
skriva något rätt djupt och svårt vittnande,
utarbetande, de djärvaste, huvudsakligen på enharmoniska
förväxlingar grundade modulationer, och ett hopande
av visserligen mindre vanliga, men för det vid sådant
ovana örat ej alltid angenäma tonföljder, äro ej
egenskaper, som hastigt förmå förvärva sig någon
innerlig tillgivenhet, vilken dock härvidlag möjligtvis
vinnes sedan gehöret och det musikaliska förståndet
genom ofta upprepat återhörande hunnit så vänja sig
vid, och så klart fatta ovannämnda egenskaper, att
även det musikaliska sinnet av dessa får sig något till
godo. Detta är vår oförgripliga, men utan anspråk på
allmännare giltighet uttalade mening om såväl Liszts
som Wagners på denna konsert givna
instrumentalmusik, till vilken även hr Smetanas egen »Scherzo»
anknyter sig. Om ändamålet med tonsättningskonsten
endast är att skriva svårt — så nödgas vi giva den
nyare musikriktningens anhängare rätt i deras
påstående, att sådan musik aldrig tillförene blivit
sam-manskriven. Gehöret har att kämpa med svårigheter,
förståndet med svårigheter, det musikaliska sinnet
med svårigheter, och de utförande med svårigheter,
och vid sådant förhållande åberopas naturligtvis den
satsen, att man måste ofta höra denna musik för att
kunna njuta av densamma. Detta, tro vi, gäller dock
företrädesvis och i allmänhet
instrumentalmusiken ...
Herr Smetanas elever avgåvo de vackraste prov
på hans utmärkta förmåga som lärare, och
konsertgivarens egna prestationer lade ännu ytterligare i
dagen hans grundliga musikaliska bildning och
mångsidighet såsom exekutör.
Smetana lät dock icke avskräcka sig.
Konsekvent fullföljer han sina syften, vilka han
formulerade så: »Jag är ingen fiende till de
gamla formerna i den gamla musiken, men jag
kan aldrig vara med om att de nu skola
efterbildas.» Vid denna tid hade han levande
kontakt med den samtida musiken, särskilt
genom Liszt, vilkens gäst han hade varit i
Weimar på sina resor mellan Prag och
Göteborg. Ur Jenny Linds brev vet man vilken
inflytelserik ställning Liszt intog i tidens
musikliv och att Weimar då musikaliskt betydde
detsamma som tidigare Goethes Weimar och
senare Wagners Bayreuth. Bland de nordiska
tonsättarna hade Smetana knutit förbindelse
med Gade, som han ofta besökte i
Köpenhamn. Ur ett andra brev till Liszt får man en
ingående skildring av förhållandena i övrigt i
Göteborg.
•
Det är nu precis ett år sedan jag upplevde de för mig
evigt oförgätliga septemberdagarna 1857 hos Er i
Weimar, vilka hade djup och betydelsefull inverkan
på min inre människa. Framför allt ber jag Er mottaga
mitt innerligaste tack för det vänliga mottagandet
och framföra det också till Hennes Höghet Furstinnan
och till Prinsessan.
Det vore att bära ugglor till Athen om jag ånyo
skulle skriva om vilket mäktigt intryck Er musik
gjorde på mig, och hur jag insåg och har gjort till
min trosbekännelse, icke övertygelsen — ty den hade
jag redan tidigare — utan nödvändigheten av att
konsten fortskrider på det sätt som Ni så stort och
sant lär. Betrakta mig som en av de ivrigaste adepterna
i vår konstriktning, som med ord och gärning
bekänner och verkar för dess heliga sanning. I det närvarande
äro visserligen de medel som stå mig till buds ännu
ringa, de förhållanden under vilka jag lever äro icke
av det lyckliga slag då man raskt och vittomfattande
kan inrikta sin kurs på det mål man ställt sig. Dit
räknar jag framför allt skriftställarens penna Och
dirigentpulten. Dock, så vitt mina ringa medel räcka
verkar jag för vår konsts befrielse ur de tyngande
fjättrar i vilka oförstånd, oförmåga, ja egoistiska
avsikter tro sig ha slagit den för alltid.
Eder städse vänliga bevågenhet uppmuntrar mig
att berätta något om mitt eget görande och låtande
utan att behöva frukta att missbruka Er tid med
intressen som stå Er fjärran.
Vintern 1857—58 har jag uteslutande tillbragt här
i Göteborg, och jag har lyckats taga ett betydande steg
framåt med framförandet av några samtida
mästerverk, och detta med en framgång som jag knappast
hade väntat... På mina konserter uppförde jag den
av mig själv arrangerade uvertyren till Tannhäuser
för fyra pianon och föredrog tillsammans med en
talangfull kvinnlig lärjunge Er »Tasso» för två pianon,
som jag måste utföra på två olika konserter. På
trio-soareerna framförde jag likaledes åtskilliga verk från
vår egen tid, bland vilka min egen trio gjorde tämligen
god lycka. Det var för mig en stor tillfredsställelse att
just de verk slogo mest an och på begäran upprepades,
vilka tillhöra den nya tiden och som i alla händelser
måste instuderas av mig, inte utan många bekymmer,
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
