Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bedřich Smetana i Göteborg. Av J. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. H o di n
trio, utföll repetitionen ofta så att de frågade
varandra: »Kan du din stämma? — Ja. — Jag
också. — Då spelar vi whist.»
Det fanns under denna period vid sidan
av det allvarliga arbetet många glädjeämnen,
och den kärlek med vilken göteborgarna
omgåvo honom glömde Smetana aldrig. Efter sin
avresa underhöll han en flitig brevväxling med
Sverige, och längre fram då han redan var
döv talade han i sällskap med sina vänner
mycket och gärna om den härliga tiden i
Göteborg, då han ännu inte var en berömd
komponist, utan bara pianist och lärare, men då han
heller inte ännu hade några fiender eller
avundsmän och då alla höllo av honom. I sin
dagbok skriver han efter den definitiva
avresan:
Den göteborgska episoden i mitt liv från oktober
1856 till maj 1861 är avslutad, tillhör det förgångna,
och för mig öppnar sig en ny tid. Tanken på denna
angenäma tid skall alltid förbli kvar i mitt minne.
I april 1861 bestämde Smetana sig för att
ta avsked av Göteborg. I Prag hade
oktoberdiplomet utfärdats, vilket tillförsäkrade
tjeckerna större kulturell rörelsefrihet, och
Smetana anar att hans tid är kommen. I sin
dagbok skrev han: »Det var allra högsta tid att
någonting hände. Om detta blir till gagn
för framtiden, det skall först visa sig senare!»
Hans konstnärliga planer driva honom framåt:
Jag har ett annat mål för ögonen, om lyckan skall
gynna mig, vet jag inte ... jag måste bemöda mig om
att mina kompositioner bli utgivna och att jag får
tillfälle till ny verksamhet och blir stimulerad till
omfångsrikare arbete. Därför ut i den vida världen
bara, och det så fort som möjligt!
Avskedet från vännerna blev honom inte
lätt, och även Göteborg kände detsamma.
Till avskedskonserten skrev Göteborgs Posten:
Hr Fr. Smetana giver i afton å Nya Teatern en
konsert, vilken tyvärr är en avskedskonsert, i det hr S.
nu ämnar lämna vårt samhälle, varest han under
några års tid med stort nit och en utomordentlig
förmåga arbetat för musikens höjande och värderande.
Talrik torde därför även den samling av lärjungar och
alla musikens vanner bliva, som i afton vill höra den
sista tonen klinga under hr Smetanas eleganta touche.
Och i Handelstidningen läsa vi om
avskedsfesten:
Till i går afton hade ett antal av herr Smetanas
personliga och musikaliska vänner inbjudit honom till
en enkel avskedsfest å Börsen, därvid mer än ett
hjärtligt ord sades honom till avsked från vårt
samhälle, varest minnet av hans verksamhet ej skall snart
bortdö, och till lyckönskan för hans framtida
konstnärsbana.
Efter den sista konserten fick Smetana
mottaga blommor på estraden och han
skriver:
För första gången i mitt liv har denna utmärkelse
kommit mig till del och jag hade inte en gång vaser
tillräckligt för att kunna ha alla blommorna kvar.
Ännu länge får man i brev en efterklang av
hur det göteborgska musiklivet saknar
Smetana: »Smetana är borta, den sanna
musikandan finns inte längre, vi arbeta med olust.»
För Smetana börjar med avresan från
Göteborg hans stora kompositioners och hans
stora lidandens tid. Prag uppskattade honom
icke efter hans förtjänst, och vi se honom
året därpå efter en konsertresa genom
Tyskland och Holland åter i Göteborg, där han
stannar sex veckor och vid sidan av tre
konserter åter undervisar i familjerna
Valentin, Elliot och Hjort. Mottagandet var
mycket hjärtligt. Smetana, som under tiden efter
sitt definitiva uppbrott från Göteborg har
erfarit hur gott det var att ha vänner, bringar
ofta Sverige på tal. Så läsa vi i ett brev till
hustrun: »Sverige står för mig i ett rosigt
skimmer gentemot de här rotterdamska
förhållandena.» Till fru Benecke skriver han:
Holland tyckte jag inte alls om. Det är raka
motsatsen till Sverige, fullständig brist på romantiska
landskap, inte en skymt av klippor, berg, dalar, bara ett
evigt slättland, kors och tvärs genomdraget av
kanaler som en karta av meridianer. Städerna och
människorna mycket ovänliga, och så vidare ... Att jag
övermåttan gläder mig åt att åter få tillbringa några
glada dagar i Göteborg, det behöver jag inte säga.
Där spelar man väl alltjämt mycket? För piano har
jag bara komponerat en etyd, som heter ’Minnen från
Sverige’. I Köln måste jag ofta spela den. Men jag
arbetar på en stor opera för vår Nationalteater.
I ett annat brev till sin fru talar han om sin
Göteborgskonsert.
Jag fick ett stormande mottagande, under
konsertens lopp och vid dess slut blev jag många gånger
inropad, spelade två extranummer och blev åter
bombarderad med blommor och buketter. Göteborgarna
tycks ha utvalt mig till mål för sina projektiler ...
Men under allt detta var han tung till
sinnes. Han såg sina begränsade möjligheter,
förnam hur hindren hopade sig.
Så går det en var som vill komma till dagsljuset ur
mörkret, han måste krypa, får finna sig i stötar från
höger och vänster, uppifrån och nerifrån, tills han
däruppe kan andas ut med fulla lungor och ropa
»lyckligen överståndet». Varför kunde jag inte komma dit
förr?
Det skulle vara att gå utanför ramen av
denna uppsats om vi ägnade oss åt hela den
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
