Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bedřich Smetana i Göteborg. Av J. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. H o di n
Äntligen har det alltså inträffat, som jag sedan mitt
sista besök i Göteborg så längtansfull har väntat på.
Operan har uppförts oeh gjort lycka, ja
utomordentlig lycka. Jag blev inropad flera gånger efter varje
akt, nio gånger tillsammans. Jag dirigerade själv. Men
arbetet med sångarna under instuderingen var mycket
ansträngande, för huvudrollen rent av med en
nybörjare, som visserligen var begåvad med en härlig,
kolossal stämma men saknade all musikalisk bildning.
Hos honom måste jag à la Göteborgsherrarna hamra in
not för not. . . Från den dag då jag lyckliggjordes med
Ert brev till 5 januari hade jag dagligen repetitioner,
sista tiden med orkestern och hela solo- och
körperso-nalen på scenen, alltså sex dagar i rad från 10 på
morgonen till halv 4 eller 4 på eftermiddagen, så att jag
kom hem alldeles uttröttad och inte kunde göra
någonting mer. Med bästa vilja kunde jag därför inte skriva
utan uppsköt det tills jag visste om operan skulle göra
lycka eller falla igenom. Gud vare lovad! Den hade
framgång över alla förväntningar. Teatern var
överfull. Kritiken i alla tidningar, både tyska och tjeckiska,
är också full av beröm.
I dag, den 7, är andra uppförandet och på fredag
den 12, när Ni läser detta, har jag recettföreställning!
Att jag denna vinter inte kan komma till Göteborg
är redan tydligt, hur mycket jag hade glatt mig däråt
just i år, men min andra opera, den komiska, skall
genast instuderas, och för den skull måste jag stanna
här. Först tänkte jag mig mars till slutet av maj,
men under dessa förhållanden kan det inte bli någonting
av. Om Gud blott ger mig hälsa, skall jag uppföra den
nästa år, eller ännu bättre nästa vinter.
Tre månader senare får fru Benecke höra
vidare nyheter:
Min opera har hittills givits tio gånger, alltid för
fulla hus. Den tillhör alltså repertoaren och inbringar
mig 10 % av bruttoinkomsten, vilket emellertid på
vår lilla provisoriska teater inte belöper sig till mycket,
ungefär 50—60 gulden. Det gör mig för övrigt
detsamma. — Dessutom har min opera vunnit priset i
den tävlan som utlysts av greve Harrach för den
bästa tjeckiska originaloperan, 600 gulden. — Ni ser,
nådig fru, att jag börjar förtjäna på min andes frukter
— kanske blir jag en gång rik?! — Min andra opera
»Brudköpet» är nu under instudering och kommer till
uppförande i början av maj. I den tredje, »Dalibor»,
arbetar jag nu på andra akten, och jag hoppas att jag
skall bli färdig till vintern. Det är allt, vad min
ringhet beträffar. Och nu om annat. Om tre veckor,
troligen den 10 april, uppför vårt konstnärsförbund med
vår stads alla sång- och orkesterkrafter och under
min ledning Liszts nya oratorium »Den heliga
Elisabeth» på den stora Neustädter Theater, där också
Shakespearefesten har ägt rum. Det blir åter en stor
musikhögtid. Gäster ha inbjudits från Budapest,
München och Leipzig, även till Liszt i Paris har en
inbjudan skickats. Förberedelserna äro storstilade och
fylla också min tid med repetitioner etc.
För resten oroar politiken oss. Kriget klappar på
vår dorr. Det övermodiga, skrytsamma och landgiriga
Preussen vill kanske också sluka Böhmen och av oss
göra ett andra Slesvig-Holstein. Men det skulle därmed
för alla tider fördärva magen på sig. Vi ägna oss inte
för tyskarna, och ännu mindre frukta vi dem. Vi
motse lugnt kriget med Preussen, även om vi måste
beklaga att våra rent nationella strävanden därigenom
måste hämmas en tid. Ty kriget tar allt intresse i an-
språk för sig och allting annat kommer i bakgrunden.
Lyckliga Sverige, som redan har allt vad det behöver
för sin lycka!
Av min resa dit kunde det, av alla skäl som
förberedelsen för mina två operor medförde, ingenting bli i år.
Men att jag inte avstår från ett besök i Göteborg, det
är lika säkert som att jag väntar svar på det här
hevet!???
Smetana skulle aldrig mer komma till
Sverige. Ett tungt ödesslag drabbade den
oförtröttat kämpande konstnären. I januari
1875 sände han ett förtvivlat brev till fru
Benecke däri han omtalade att han hade
förlorat sin hörsel.
I brev till fröken Charlotte Valentin . . . har jag
beskrivit mitt sorgliga tillstånd, att jag nämligen
blivit lomhörd. Sedan dess har min sjukdom förvärrats
och jag är fullständigt döv, så att jag varken hör tal
eller musik, inte ens sång, man måste umgås
skriftligen med mig.
Detta tillstånd har för mig mycket allvarsamma och
vittgående följder, inte bara för konsten och dess
utövande, utan för mitt levebröd. Jag kan inte dirigera,
jag kan inte undervisa, jag kan inte ge konserter,
mina inkomstkällor ha alla sinat. Jag lever nu
uteslutande på en liten pension — 100 gulden i månaden —
som teaterdirektionen beviljat mig med hänsyn till
mina förtjänster om fosterlandets konst. Mina
förhållanden kunna inte förbättras förrän jag återfår
min hörsel.
Och han berättar att han måste göra allt
för att återvinna sin hörsel. Och så vänder
han sig till sina vänner i Göteborg med en
bön att de skola vara honom behjälpliga i
detta, då man givit honom förhoppningar om
tillfrisknande.
Jag ber därför att ni tillsammans med några
vänner föranstaltar en konsert för mig, det vill säga till
förmån för mig. Om vännen Czapek med omsikt tar
hand om den musikaliska delen och ni, nådig fru,
kanske tillsammans med Valentin eller Pineus den
visserligen obehagliga, men mycket viktiga att inbjuda
publiken, då är jag säker på ett gott resultat. Det finns dock
många familjer som voro vänligt inställda mot mig,
Magnus, Dickson, Valentin, Röhss, Elliot, Heymann
och så vidare . . . Jag vill återvinna det sinne som för
mig är ett livsvillkor, eftersom det är möjligt, och när
jag åter kan spela kommer jag till Göteborg för att till
tack spela så mycket för alla dem som hjälpte mig i
nöden —■ och jag skall spela både bra och vackert —
att de bli utledsna på det.
I ett brev kort därefter berättar han, att
han fore sin avresa till de utländska läkarna
hade föranstaltat en stor konsert i Prag,
utan min närvaro, ty vad kunde jag som döv göra där?
— då mina nyaste orkesterkompositioner uppfördes.
»Vyäehrad», namnet på de gamla hedniska härförarnas
säte, och »Vltava», en flod, som flyter genom Prag.
Sedan brottstycken ur mina operor.
Och den ädelmodiga fru Benecke sätter sig
i spetsen för en insamling för den döve Sme-
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
