Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Saarijärvi till Östersjön
Hit jag kom som frö — en järnek står jag nu på
stormigt skär,
Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland
ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i
vredgat hav —
Halva Finland med skall följa i min glömskas öppna
grav.
Jag står i landets hjärta, svarar finskan,
jag är furan, evigt grön och stark:
Våren kommit, Finlands hjärta slår av kärlek, ljus
och hopp —
och du drar din krona långsamt unnan för min unga
topp.
Dikten slutar med ett vapenstillestånd
i Runebergs anda. Fäll din lans, säger
svenskan, såsom min jag fäller:
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den . . .
Wecksell använder järneken, på det
stormiga skäret som symbol för det svenska,
medan furan, ödemarkens härskare, blir
bilden för det finska. De bilderna vika under
en senare tid för andra. Den hemvändande
kustbon möter i skärgården furan i annan
gestalt än i de väldiga inlandsskogarna, han
möter den som ett syskonträd till Wecksells
järnek: den stormslitna utposten vid
havet. Inte heller Runeberg hade under sin
vallfart till inlandet helt glömt sin hembygds
natur. Efter att ha stannat inför ödemarkens
skönhet skriver han i uppsatsen om
Saarijärvi:
Det är dock äfven i våra skärgårdar någonting
vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i
synnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall
kunna vistas en tid i dessa nejder, utan att föra med
sig dädan djupa och genomgripande minnen.
Det är Tavaststjerna som inför havet och
skärgården i finlandssvensk lyrik. Men
medan han vanligen rör sig i sommarvillornas
omedelbara närhet eller flyr till ensamheten
vid rorkulten ute i yttersta havsbandet, blir
det svenska kustlandskapet hos Arvid Mörne,
hans lyriske arvtagare, en upplevelse som
visar honom vägen till en ny nationell
gemenskap, till den svenska befolkning hos
vilken han har sin rot. Furan blir för honom
finlandssvenskarnas heliga träd:
Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst
bland granar, symboler av döden.
Vi bedja om solens återkomst
i röda och segrande flöden.
På frysande marker, där skuggorna bo,
må glittrande stålregn falla!
Den fura, som tronar på solvid mo,
vårt heliga träd vi kalla.
Symboliken i denna dikt —- ingående i
samlingen »Skärgårdens vår» 1913 ■—•
rymmer visserligen av allt att döma en
dubbelmening, svensk självhävdelse och tillika
patriotisk kampberedskap mot det ryska
förtrycket. Redan tio år tidigare, då det ryska
förtrycket satte in med en hänsynslösare
kraft än någonsin tidigare, hade Mikael
Lybeck gett en bild med samma
dubbelmening i dikten »Trötta träd»:
Bryt våra stammar, -storm, och bryt de sista
rötternas motstånd i gammal jord!
Natten förråder det icke,
vågorna lägga sig icke —•
ingen morgon väntar oss,
endast det: att brista, ej böjas . . . blott brista.
Snoilsky hade en gång i sin dikt
»Slut-vignett» besjungit tallen, utposten vid
Sveriges dörr. Lybecks stormslitna furor äro
även de utposter, de stå längst ute vid
branten mot havet, dömda att uthärda de
svåraste ovädren. Hans dikt är det passiva
motståndets apoteos, detta motstånd som i
finlandssvenskarna hade sin kanske främsta
kraftkälla och som inte bara gällde de
främmande makthavarna, utan även de
gammal-fennomanska undfallenhetsmännen. Furan
har hos Lybeck, som Erik Kihlman säger,
blivit »den finlandssvenska
fosterlandskärlekens hj ärtträd».
Vi finner en likartad symbolik även hos
Hjalmar Procopé. Det år, då Mörnes
»Skärgårdens vår» utkom, skrev Procopé i en
prolog vid en sång- och musikfest i Hangö:
Likt martalin, som med sega rötter
ur skärets skreva hämtar must,
vi vilja stå på egna fötter
som vakter för vår egen kust.
Ej sömnig landvind får oss vagga
till dådlös säkerhet i lönn.
Oss väckte fladdret i vår flagga
med stormbud ifrån Östersjön.
Det är en rent finlandssvensk appell och
den har en alldeles annan klang än Lybecks
dikt om de trötta träden. Men det som är
avgörande för de båda dikternas motsatta
stämning är inte bara skillnaden i den yttre
situationen, utan framförallt skillnaden
mellan två diktartemperament. Mörnes lyrik har
haft rum både för Lybecks mörka patos
och Procopés djärva durklang. I detta
förenar den två väsentliga drag i
finlandssvenskt kynne, sådant vi känna det genom
diktens vittnesbörd.
Under ofärdstiden får även det finska
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
