- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
570

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sju dikter och fyra diktare. Av Olof Lagercrantz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olof Lagercrantz

tidsanda och det egna hjärtats groddkraft i
gemenskap springer dikten fram.

Bland andra dikter som man särskilt vill
framhålla är minnesdikten till Agnes von
Krusenstjerna, Requiem för drunknade,
Ro-binsonad, Ändlös är du och Klimat. Dikten
Skymning lyder:

Blåa skymning, då från dagens ok
vi av dunkla händer mjukt befrias,
alltid var du i ditt tunna dok
oss en medlidsam och mild Messias!

Räck oss nu en Ariadnetråd
här i labyrintens hets och feber!
Sänk din självförglömmelse av nåd
över skrävlare och snobb och streber!

I en timme, tom på avgrundsljud,
låt oss stegen mot din sanning ställa:
hän mot något som må nämnas Gud
eller hemland eller rot och källa.

En utomordentligt fin dikt i fläckfri form!
Koncentrerad, fast och glänsande som av
metall. Den handlar om ungefär detsamma
som »Midnattsmusik», om skymningens frid
efter dagens hets och ok, om Ariadnetråden
i labyrinten, om det som är en ton av frid och
vars namn ingen vet. Dikten är kanske inte
så lidelsefull som den förra men den är renare
och klarare. Den ger ett förträffligt uttryck
åt den edfeltska grundupplevelsen: ett
labyrin-tiskt, hopplöst, meningslöst virrvarr, den
moderna människans ensamma, från Gud och
tradition avklippta liv, och så plötsligt en
Ariadnetråd i handen, som man inte vet
varifrån den kommer, bara att den finns där
och att den skänker tillit och frid. Skrävlarna
och snobbarna och strebrarna är på sätt och
vis mera verkningsfulla symboler än krigarna
och fångarna i »Midnattsmusik», ty de förra
är tidlösa och eviga och ger inte associationer
till dagens situation. De uttrycker bättre den
ångest som det innebär bara det att vara
människa och vilja ljus. »Skymning» är mera
rent och klart en tidlös dikt, liksom dess
författare är tidlös. Vad han fått på sin lott att
skildra är allt livs, all andes födslovånda.
Den våndan påverkas ej av att vi just nu
tycker det är ovanligt besvärligt i tillvaron.

Den är sig lik under alla tider.

*



Hans Dhejnes sista diktsamling
Fågelröster är redan ett år gammal. Den är ganska
ojämn, men där finns mycket vackra saker.
Vid Klingvallsån lyder:

Spovens toner darra av välljud;
fjärran och nära, ständigt på flykt,
kretsar den över sandens kullar,
där den sitt varma rede har byggt.

Romeleåsen vattras i solljus,
Klingvallsån drar sin glittrande sträng,
och en vipa blixtrar på avstånd
just där ett dike skär av en äng.

Vattenspeglar blänka i blåsten,
luften är fylld av fågelrop,
och en lärka klipper med vingen
när den far upp ur en vattnig grop.

Vildgässen lyfta, när jag nalkas,
gräset är fullt av liv, som rörs —
vingblänk, vatten och spovens toner,
allt är en värld, som lever och hörs.

Där jag går på plaskande tuvor
kallar spoven med längtans röst,
under en mjuk och gråstämd vårrymd
skälver sången ur duniga bröst.

Den en smula stelbent uppradande tekniken
i en dikt som denna är just inte modern. Man
skulle nästan tro att Bååth vore författaren.
Men vackert och verkningsfullt är landskapet
tecknat. Det är liv i tavlan. Vattenspeglarna
blänker till i blåsten och fågelrop hörs från
alla håll. Tyvärr har dikten också några av
de direkt vanprydande saker som ofta förstör
de vackra ansatserna hos Dhejne. Raden:
»allt är en värld som lever och hörs» är
avskyvärd. Det är ju just det poeten skall visa
i dikten, en värld som lever och hörs. Genom
att han själv klampar in med denna
anvisning till läsaren förstör han hela stämningen.
Ett annat skönhetsfel är spovens varma rede.
Vad är det för en spov som bygger varma
reden. Spoven, i min hemtrakt åtminstone,
lägger sina ägg utan krus eller förberedelse
mellan ett par tuvor. I en annan dikt har
lärkan blå ägg, då den borde ha
gråspräckliga. Sådana misstag borde ingen poet och
alldeles särskilt ingen som kallar en bok för
»Fågelröster» få göra sig skyldig till. Men
»Vid Klingvallsån» har dock betydligt mer
förtjänster än fel. Den visar sin diktare från
hans bästa sida. Det Skåne han skildrar blir
ett levande landskap med hög rymd över.
Han förstår att återge djurlivet, så att läsaren
både ser och hör det. Han behöver ingen
ytterligare pedagogisk påstötning. Det blir äkta
lyrik och fin lyrik och man skulle kunna
använda ändå mer vägande ord i sitt omdöme
om det inte vore för de falska och oriktiga
toner som då och då skär igenom och som

inte saknas heller i »Vid Klingvallsån».
*



570

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free