Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krönika
tidigt grånad, härdad av erfarenheter, men i
grunden känslig och hjälpsam. Han är en
bra person, en fin karaktär och blir slutligen
något av en tragisk hjälte när han flyr upp i
bergen och hellre tar döden än fångenskapen.
Men det är något hos honom som inte
stämmer: han är helt enkelt en ovanlig människa
som satts in på förbrytarens plats i ett
gangsterdrama. Detta torde göra att många
ser filmen med en plågsamt kluven känsla:
mot mannen som förbrytare men med honom
som människa. Ida Lupino gör här liksom i
»Varg-Larsen» en intensivt uttrycksfull,
hårdspänd flicka som livet behandlat hänsynslöst.
Himlens vrede, regisserad av Van Dyke II
efter en Hiltonroman, är åter en patologisk
människostudie, gestaltad av Robert
Montgomery. Denna gång är han en fullgången
paranoiker som i sin känslolöshet och
destruktiva självhävdelse tar död på sin unga hustrus
kärlek och arrangerar sitt självmord så att
hans bäste vän får skulden. Det är en
övertygande framställning av sinnessjukdom,
allmängiltig nog i sin uppförstoring av rätt
vanliga mänskliga drag. Bara den slutliga
upplösningen är ovidkommande och alltför
summariskt skisserad. Ingrid Bergman
lyckas bra med sin krävande roll som den
virtuose Montgomerys motspelerska; hennes
nervösa anspändhet och lite forcerade
intensitet sammansmälter väl med uppgiften.
Flykten från ödet (regi: Vincent Sherman)
framför den mångsidige och auktoritative
Thomas Mitchell i rollen av en originell
professor med bara ett halvår kvar att leva.
Han har en idé om det socialt nyttiga mordet
och får strax tillfälle att ingripa mot en
skadlig parasitvarelse. Sedan tillrättaläggs
naturligtvis saken så att han uppger sin
övertygelse om att äga högre rättsbegrepp än den
officiella lagen och tar sitt straff. Hela
uppslaget är nog en smula misslyckat, men
Mitchell segrar i ett antal scener, inte minst i
de avslöjande sammanstötningarna med
lektorn och psykiatrikern, två bullrande tunnor.
Kitty Foyle, efter ännu en succésroman, är
en film lika träig som regissörens namn, Sam
Wood. Butiksflickan som i flera år slits
mellan societetsgossen och den fattige läkaren
är rätt prövande att titta på även i Ginger
Rogers’ tilltalande uppenbarelse. Det är
något störande halvfalskt med henne, en
besynnerlig vacklan mellan självständighet
och romantiska konventioner. Filmen bär
inte tillnärmelsevis upp sitt välreklamerade
rykte.
Major Barbara är den bästa av de fåtaliga
engelska filmerna. Gabriel Pascal har
överfört Bernard Shaws stycke till film,
ställvis med något av fransk realism över
människoskildring och fattigmörka miljöer. Den
intellektuella komplikationen i dialog och
förvecklingar står högt över den ordinära
filmnivån. Shaw roar sig som vanligt med
bisarra konfrontationer mellan olika
samhällsklasser och livsinställningar, sammanför
miljonärer och proletärer, frälsningssoldater och
vapenfabrikanter och ger glimtar av insikt
i det invecklade sammanhanget mellan gott
och ont i denna värld. Major Barbara är
överklassflickan med samvetskval och
proletärromantik, praktisk verksamhetsdrift och
extatiskt känslobehov; Wendy Hiller med sitt
motsatsrika ansikte skänker henne levande
liv. Busen som kommer ur gränden och
härjar i härbärget är också sällsynt
övertygande i uppsyn och åthävor.
Nattexpress av Carol Reed förefaller mig
nog inte riktigt lyckad: Hitchcock är en
farlig mästare och hans halvkonstnärliga
sadism låter sig knappast läras. Det är helt
enkelt alltför otroligt med denna
secret-serviceman som så framgångsrikt fräckt
spelar tysk officer i Berlin; även spänningen
blir lidande på osannolikheten. Men de
komiska inslagen är det inget fel på och man
har roligt åt driften med den nazi-preussiska
robotaktigheten.
Svensk film har nu åter sitt tillfälle liksom
under förra kriget, men denna gång tycks
den inte gå mot det stegrat dramatiska, det
lyrisk-patetiska, utan mot det dokumentärt
sakliga, ett slags måttfull nyrealism. I bästa
fall är det en klar, ren, vacker, lite kylig
filmstil, som bara alltför lätt blir Stel och
högtidlig. Man har avgjort kommit
verkligheten närmare än förut och det talas
naturligare (fast svenskan därvidlag tycks förbli
rätt omedgörlig). Faran ligger alltjämt i
det söndagsaktigt städade och uppstramade,
den iordningställda fasaden av ädelhet och
patenterad präktighet, det ofrånkomliga
oanvända svenska finrummet. Det behövs mera
förutsättningslös verklighetsskildring och
överrumpling av livet sådant det leves, inte
bara officiella presentationer av det bästa,
svenska.
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
