Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kring en brevsamling och en årgång. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rinman
kapital, så skulle jag vilja råda att göra
vinkar åt Beijer, ty denne behandlar
allting i stor stil pekuniärt, frågar icke stort
efter en förlust, om han finner det rart att
bli efterträdare åt Norstedt, när något
varit för dyrt för denne och torde ej ogerna
ta ett så praktfullt företag på sitt förlag.»
Lyckligtvis följdes ej rådet ty Beijer
behandlade det pekuniära i så stor stil, att
han 1899 bragte sin firma på fallrepet.
Slutligen skickar Lindgren i Wåhlins
frånvaro sin Nietzscheartikel till
Grandin-son. Han föreslår titeln »Nietzsche, en
otidsenlig tänkare eller den otidsenlige
filosofen. Den sista titeln vore nog den bästa
men jag är rädd att ’folket’ blir rädda för
ordet filosof.»
»Folket» studerade nog i vilket fall som
helst inte denna artikel, som var årgångens
längsta och åtskilligt tungläst. »Mycket
lång men i mitt tycke riktigt intressant
och bra», är Grandinsons omdöme i brev
till Wåhlin den 12 sept. Det var i alla fall
den grundligaste framställning av
Nietzsches tankevärld, som dittills givits för
svensk publik, och den tör som sådan ha
haft sin betydelse.
Ett »stort namn», som figurerar i 1892
års korrespondens men som likt
Heidenstams inte syntes förrän följande år,
är Harald Hjärne. Han skrev då sin stora
jubileumsartikel om Uppsala möte, jämte
essayn om Calvin 1909 hans enda bidrag i
tidskriften. Hans brev från 1892 handla
emellertid inte om Uppsala möte utan om
andra förslag till bidrag. Den 27 aug.
skriver han till Grandinson:
Med nöje skaJl jag lemna något bidrag till
tidskriften öfver något ämne som kan befinnas
lämpligt. Men för närvarande har jag icke
tillfälle att skrifva någonting inom så kort tid.
Dessutom vill jag ej förneka, att den föreslagna
jubileumsartikeln om franska republiken icke
förefaller mig synnerligen tilltalande.
Förslaget förföll. Den 15 okt. är ett annat
ämne å bane, nämligen en recension av
Louis De Geers Valda skrifter, andra
delen. Om första delen hade Georg Göthe
skrivit i maj häftet, och just vid samma tid
tid som Hjärne skrev sitt brev, stod en
anmälan av Otto von Zweigbergk över De
Geers Minnen. Förmodligen stod Göthe ej
till förfogande för fortsatt recension,
eftersom frågan nu gått till Hjärne. Hans brev
om saken är högst karakteristiskt både för
honom själv och för tidskriftens position
efter tre kvarts år:
Det föreslagna ämnet lockar mig ganska
mycket, och jag skulle vilja behandla det så, att jag
företrädesvis toge i betraktande senare delens
innehåll, men hade lof att med ledning äfven af
förra delen yttra mig öfver De Geers politiska
personlighet.
Men jag ber Er besinna, att en sådan artikel
knappast kan skrifvas (åtminstone af mig), utan
att man snuddar betänkligt nära intill den
farliga politiken. Dessutom kan jag icke underlåta
att säga min mening rent ut om sjelfva boken,
ehuru jag naturligtvis skall bemöda mig om välja
de delikataste uttryck, som stå till min
disposition. Jag öfverlemnar till Er att sjelf bedöma,
huruvida en sådan artikel kan publiceras i »Ord
och Bild» med dess lysande garantiförening. Men
om Ni ändå önskar ha artikeln, skall jag skrifva
och skicka den, så får Ni ta den eller ej. I senare
fallet kan den ju tryckas i Svensk tidskrift.
Karl Wåhlin var tydligen villig att ta
risken, ty redan den 18 okt. skriver Hjärne
på nytt:
Det är ingalunda min afsigt att agitera för
något slags politik i artikeln, utan jag vill endast
betrakta De Geers bok såsom en historisk
källskrift, den der röjer en viss på särskildt sätt
utpräglad politisk personlighet. Om man ställer
sig på en sådan historisk ståndpunkt, så kan man
visserligen icke undgå, att betraktarens egen
allmänna statsåskådning mer eller mindre
ofrivilligt framskymtar, men deraf följer visst icke,
att man skall draga något slags banal fabula
docet ur betraktelsen, vare sig åt ena eller andra
hållet.
Det kom emellertid aldrig någon artikel
om De Geer. Upprepade påstötningar från
redaktionen väckte endast irritation, och
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
