Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Norge i Ord och Bild. Av Eugenia Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge i Ord och Bild
Ibsenbeundrer anvender en
bedömmelses-’måte som en litterær diskusjon i våre
dager nok vilde finne noe provinsiell,
men som har absolutt tidshistorisk
interesse. Han citerer bl. a. »en af Norges
mest uppburna skriftställarinnor»,
Magdalene Thoresen, Ibsens svigermor,, som sier
. at »Ibsen vender kristendommens egne
idealer mot kristendommen og det kristne
samfund», og irettelegger dette med
hensyn på Hedda Gabler, til trost og
husvalelse for engstelige hjerter som ikkelenger
tör fölge den store radikaler på hans
farlige tankeveier. — Er denne dröftelse med
det varme og velmente forsvar blant de
fenomener som tydelig markerer
tidsav-standen mellem dengang og nu, så er
Hjalmar Söderbergs Ibsenessay året efter
fremdeles både fengsiende og spennende.
Den heter »Sista stadiet» og reiser det
spörsmål hvorfor Ibsens siste fem
skue-spill ikke samler publikum, skjönt
kritikken er mer overströmmende enn noensinde.
Selv mener Söderberg at »Vildanden» röber
en krise i dikterens utvikling, alvorligere
endogså enn »frafallet» fra fedrenes tro.
Det er troen på menneskene Ibsen nå har
mistet, troen på deres perfektibilitet, på
»menneskeåndens revoltering» som han
uttrykker det overfor Brandes. Og i og med
den taper han også den evne til å gripe
mengden som han har vist i »Et
dukkehjem» og »En folkefiende». Gjennem en
åndfull befraktning over »Bygmester
Sol-nes» påviser Söderberg både hvorfor
parkettene har sviktet Ibsen og hvorfor han
har gjort sig förstått av sjelsfrender verden
rundt — »för därom vittnar snart sagt
hvarje häfte af de stora kulturländernas
tidskrifter. Sitt välde över andarna skall
Ibsen alltid behålla».
At veien var temmelig lang mellem de
nordiske land dengang, merker man i 3dje
årgang, hvor redaktören for å skaffe
Ibsen-stoff går en omvei om Frankrike og bringer
en oversettelse av Grev Prozors forord til
Henrik Ibsen. Karikatur av
Olaf Gulbransson.
den franske utgave av »Brand». (I samme
bind presenteres for förste gang Fridthjof
Nansen ved en skildring översatt fra Strand
Magazine!) Men i 95 er atter Söderberg der
med en analyse av »Lille Eyolf», hvor den
ypperlige fortolker utfolder en subtil og
ironisk forståelsens kunst som er en fryd
for leseren. A. Youngs varmhjertede
for-sök på å forsvare den beundrede mester
ved å påvise en »moral» i »Når vi döde
vågner» ligger jo på et annet plan. Men
meget fornöielige er Gustaf af Geijerstams
»Två minnen af Henrik Ibsen» i anledning
av Ibsens 70-års födselsdag. Den forteller
om en frukostmiddag i 1886 hos August
Lindberg hvor nesten bare unge skuespillere
var tilstede sammen med Ibsen. De var
svært sjenerte til å begynne med, men ble
snart så utvunget glade og begeistrede at
sfinxen fullstendig smeltet og gav sig hen
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
