Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Norge i Ord och Bild. Av Eugenia Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge i Ord och Bild
nidkjære redaktörer kjemper forgjeves for
å overvinne den ömfintlighet i forholdet
mellem de to land som unionsbruddet har
voldt. Ikke så å forstå: fasaden holdes
oppe, Karl Wåhlin var en formens mann
og hans blad er jo et skandinavisk
tidsskrift! Så håber han på bedre tider og
gjör imens hvad han kan. Våre »store»
som nå efterhvert blir våre store döde,
får sine nekrologer på hederligste vis, både
Ibsen, Björnson, Grieg og Sophus Bugge,
dog alle av svenske penner. Særlig er
John Landquists Björnsons-artikkel
strålende, varm og ureservert i sin beundring
og anerkjennelse. De norske artikler i årene
fra 1906 til 1914 er ikke fler enn at de
kan telles på en hånds fingre. Carl Nærup
og Jens Thiis er frempå igjen, den förste
for å tolke Gunnar Heiberg, den ånnen
for å slå til lyd for Edvard Munch —
egentlig er artiklen et foredrag, holdt i
Kristiania noe tidligere. Hans Kinck
op-trer for förste og siste gang i tidsskriftet
med noen originale og interessante
betrakt-ninger over »Barokkens sjæl». Men så er
det heller ikke videre mer, flere år er det
ikke et norsk ord i bladet, og i 1908, året
efter kong Oscars död, finnes det ikke et
ord hverken fra eller om Norge. Det norske
ombud er vel også gått trett, kanske den
vordende jernbanedirektör har for månge
andre plikter å vareta. Fredrik Paasches
navn tar til å vise seg nokså ofte i bladet,
og i 1915 tar Andreas Jynge på en vis
avskjed med Ord och Bild i en
minne-artikkel om Andreas Aubert og överlåter
det så til nye krefter å ta fatt.
Året 1916 blev et merkeår. Tiden er nå
blitt en ånnen, verdenskrigen har talt sitt
alvorsord til de nordiske land om å la sine
mindre misstemninger fare og se i öinene
de farer som truer utenfra. Omslaget i
stemningen öst for Kjolen markeres bl. a.
av en invitasjon til det norske
Nationaltheater om gj estespill i »huset ved Nybroen»,
og Norge som alt lenge hadde gjort sig
Fridthjof Nansen. Skisse av Erik
Werenskiold.
ferdig med all bitterhet, tok gladelig imot
innbydelsen. Dette gj estespill, som varte
fra 22. mai till 9. juni, gir Carl G. Laurin
anledning til en stor artikkel i Ord och
Bild, hvor han på sin ironiske måte tar
avstand fra den holdning månge svenske
ennå fant å burde innta overfor naboen.
Han skriver om gj estespillet:
De som kunde och ville begagna sina ögon
och öron, förnuft och alla sinnen, fingo ett
oskattbart tillfälle att närmare lära känna den friska,
något kantiga, men ofta geniala folkpersonlighet
som, hur det än går, alltid kommer att ligga
oss närmast, om icke om hjärtat så åtminstone
efter ryggen. — En fördel skola vi väl alltid ha
av skilsmässan, och det är att vi nu får säga
rätt ut vad vi tycka. Men varje sorts stoltserande
över vår likgiltighet, över vårt ignorerande av
vad som sker i Norge och utföres av norrmän
är både löjligt och skadligt. När det gäller
målarkonst och dramatik har Norge under de senaste
50 åren gjort en storartad insats i världskulturen,
och särskilt då det är fråga om dramatik har
Norge, tack vare Ibsen, ej bara överträffat den
samtida dramatiska litteraturen, utan den kan
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
