Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Norge i Ord och Bild. Av Eugenia Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge i Ord och Bild
ner vokser og vokser og nå omfatter et
veldig anlegg oppe på Frognerj ordene,
med monolitt, terrasseanlegg, fontene,
skulptursmykket bro og en monumental
port. Rettferdigheten byr en å vente med
dommen til det ferdige anlegg en gang i
fremtiden forhåpentlig blir ferdig.
Året efter Nationaltheatrets gj estespill, i
1917, kom så den norske kunstutstilling i
Stockholm. Den behandles av Ragnar
Hoppe i en artikkel som fyller et ark og
er rikt illustrert. Stort sett er Ragnar
Hoppe ikke imponert av de yngre norske
malere. Av de eldre yder han Harriet
Backer en varm hyldest: »Om
utställningen delvis var en missräkning, så blev
bekantskapen med henne en
överraskning av enbart angenäm art. Om Harriet
Backer kan man med skäl säga att hon är
en född målare. En fin och rik människas
djupa, intima upplevelse av ljus och färg
har utlösts i en besjälad och kongenial
form» etc. etc. Erik Werenskiold får sin
skyldige tribut uten större varme, men
Edvard Munch henriver den kyndige
kunstelsker til superlativer. »Här stod man
inför en konstnär vilken ej blott var en
målare i detta ords klassiska mening, utan
även en stor personlighet med rika,
outtömliga, ja outgrundliga mänskliga källor,
en dynamisk urkraft som överströmmade
en med sitt väsens lidelse och energi.» De
yngre malere som er representert på
ut-stillingen, deler han i realister og stilister.
Av de förste er han mest fengslet av
Thorvald Erichsen. »Förövrigt kan jag icke fullt
förstå norrmännens stora beundran för
denna mellangeneration, som enligt min
mening icke har en enda målare av verklig
betydelse.» Fullt så streng er han ikke
mot »männen på ungefär trettio». Særlig
vier han Henrik Sörensen en inngående
omtale, men tar dog sterke reservasjoner
overfor hans kunst. Mest ubetinget
aner-kjennelse får Per Krohg, »denne
underfundige skämtare och raffinerade artist»,
hvis utpregede personlighet virker
over-måte sympatisk på kritikeren.
Dermed er Ord och Bilds norske
avde-ling kommet inn i rolige normale forhold,
og Fredrik Paasche sorger for en jevn og
allsidig tilgang av stoff. Regelmessige
litterære kroniker hölder interesserte lesere à
jour med utviklingen — Ronald Fangen
blir her en flittig medarbeider. Kunsten
tilgodeses stadig, med artikler bl. a. av
Einar Skavlan og Sigurd Höst. Men ved
siden herav kommer videnskapen mer til
sin rett enn för, særlig åndsvidenskapen
som står redaktören nærmest. Navnene
taler for seg selv: professorene Gerhard
Gran, Aleksander Bugge og Francis Bull,
filologene Chr. Fr. Wildhagen, Olav Midttun
og Georg Sverdrup blir bladets
medarbei-dere, foruten at Fredrik Paasche selv
leverer jevne bidrag.
Av de ikke månge svenske artikler om
norske emner i denne tid må særlig merkes
en av Tage Aurell, som endelig gir Nils
Collett Vogt en plass i bladet, riktignok
gjennem en karakteristikk som virker nokså
fremmed på dikterens landsmenn. Axel
Romdahls festlige essay om Jens Thiis leser
man med stor fornöielse.
Slik når vi frem til 1926. Da er Paasche
sprengt av sitt mangesidige forskerarbeide
ved universitetet, han söker avlösning som
redaktör og erstattes av dikteren Charles
Kent.
En litteraturkronikk skrevet året efter
tiltredelsen åpner Charles Kent med
föl-gende linjer:
Det norske åndsliv finner i en grad som ikke
har sidestykke månge steder, sin uttrykksform i
skjönnlitteraturen. De problemer som skal gjöre
inntrykk på den almindelige leser, må serveres
ham i romans form. Til gjengjeld har norske
romanforfattere et publikum som kan måle sig
med hvad alvorlige forfattere i langt folkerikere
land kan regne med. Det kunde synes å være
gunstige forhold for den skrivende stand og
litteraturen. Men det er iallfall en tilstand som
har sine farer i ren kulturell henseende. Det
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
