Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Norge i Ord och Bild. Av Eugenia Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eugenia Kielland,
merkes mindre så lenge vi har romanforfattere
som hölder europeisk mål — og det får vi vel
hevde at vi har. Men man må jo også regne med
at det kan bli dyrtid på romanforfattere av förste
klasse. Det vilde da ikke være av veien om der
også var et publikum for åndsverdier av ånnen
art — for filosofi, for kritikk, for historie.
Det fenomen Kent her konstaterer,
forklarer han ut fra tidens sterkt
demokratiske tendenser, sosiale forskyvninger som
efterhvert gjör mellemklassen til det
mann-sterkeste litterære publikum. Uttalelsen er
karakteristisk for sin forfatter, både for
hans filosofiske legning og for hans noe
pessimistiske syn på utviklingen her
hjemme. De romanforfattere han hentyder til
som holdende europeisk mål, er vel Knut
Hamsun og Johan Böjer av de eldre, av
de yngre Olav Duun og Sigrid Undset, som
i löpet av Kents förste redaktörår begge
får inngående omtale av nærværende
ar-tikkels forfatter. Essayet om Sigrid Undset
var skrevet delvis som motlegg mot Erik
Hedéns drabelige nedsabling i et annet
svensk tidsskrift året för. Forövrig arbeider
Charles Kent målbevisst for å vise våre
naboer at det vest for Kjolen også finnes
»et kulturmiljö som kan absorbere andre
åndelige innsatser enn skjönnlitterære».
Historie, arkeologi, kulturhistorie,
religionsforskning og filosofi vies omtale av fagfolk,
kulturinstitusjoner som biblioteker og
museer, historiske bygninger og fortidsminner
behandles ved passende anledninger. Men
litteratur- og kunstartiklene vedblir
allikevel å være de tallrikeste. Med sin strengt
humanistiske innstilling, sin konservatisme
og sin klare front mot naturalismen og
nyere antihumanistiske retninger lyktes det
efter hvert Charles Kent å gi den norske
avdeling av Ord och Bild et preg av sin
personlighet, en utpreget stil som ingen av
de tidligere redaktörer hadde tilstrebt. Og
stil og tone var i skjönn harmoni med den
ånd hvori Karl Wåhlin selv ledet sitt
tidsskrift.
De svenske artikler om norske emner er
efter hvert blitt sjeldne — noe som
faktisk betyr et savn for norske lesere. Det
er alltid morsomt og sunt å se sig selv med
naboens öine — og enda nyttigere vilde det
kanskje vært om ikke den utpregede
svenske höflighet hadde fått tidsskriftet til
å lukke sin munn når kritikk var på sin
plass. »En fördel skola vi ha av
skilsmässan, att vi nu får säga rätt ut vad vi
tycka», sier riktignok Laurin i 1916, men
i redaktörens politikk har det sikkert
ligget en tendens til å holde disharmonier
vekk fra bladets spalter.
Fra det siste tiår skal da bare nevnes
Carl G. Laurins omtale av »Over evne»’s
opförelse i Stockholm 1933, der han sier:
»’över förmåga’ hör till det främsta som
inom de sista hundra åren förekommit i
världslitteraturen, och är så laddad, så
koncentrerad att det ej finnes många
motstycken sedan dramat blev uppfunnet.»
Han morer sig også med å citere Brandes’s
spökefulle replikk: »’Over evne’ er det
beste som Björnson har skrevet — og
Ibsen også!» Enn videre kan vi merke oss
Sten Linders entusiastiske artikkel om
Jonas Lie og Axel Romdahls essay om
Henrik Sörensen i anledning av
Linköpingdomens utsmykning.
Charles Kent döde i 1938, og
forfatte-rinnen Eugenia Kielland blev bladets
representant i Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
