Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Engström
Josef Sattler, en gång mäkta berömd även
hos oss, nu nästan glömd.
Den ii mars 1897 kom första numret av
Strix ut. Året var som gjort för
igångsättandet av stora nationella företag.
Klang-och jubelstämningen utlöstes på sommaren
i den festliga utställningen på Djurgården.
Konsten och Dikten hade segrat nära nog
överallt där den ville segra, och i maj fick
den nya intellektuella generationen sin
egen tidning i det rekonstruerade Svenska
Dagbladet, som angav sin strävan vara att
föra »kulturpolitik». Med den suveräne
artistens självmedvetande anslog Albert
Engström tonen i Strix. Uppslaget till den
kom väl i någon mån från Simplicissimus,
som Albert Langen grundat i München på
våren 1896, men till skillnad från den tyska
tidningen hade Strix inte något radikalt
ärende. Visst gisslade Albert Engström
tidens koryféer — riksdagens herrar
ledamöter hade han som bekant ett gott öga till
— men attityden var knappast
vanvördi-gare än den som Söndags-Nisse antagit
under Hugo Vallentins ledning. Strix blev
ett rent svenskt organ och där frodades vårt
folks egen humor, som inte är cerebral, som
inte har mycket av kvickhetens tinder men
som har våra öden, vår nerv och våra safter
i sin drastiska, grovkorniga och stundom
grymma form. Vad Strix betydde under sin
tjugusjuåriga tillvaro kan ännu inte
överblickas; vi ha alltjämt dess myllrande värld
inom oss, vi röra oss med dess repliker i
vårt dagliga tal och dess svart- och
vitt-bilder bestämma åtminstone i vissa fall vår
uppfattning om hur svenskarna se ut.
Albert Engström valde förträffliga
medarbetare men det var han själv som svarade
för stilen och snittet på dessa sidor. Med sin
benådade förmåga att iakttaga och
registrera hade han ett skiftande figurgalleri att
plocka i, då det gällde att åskådliggöra
historierna och anekdoterna. Gestalterna i
hans barndoms Småland anmälde sig från
torparstugor, landsvägar, kyrkbackar och
Första sidan av nr 39, 1897.
bönehus, de rytande majorerna, de snobbiga
löjtnanterna och de sävliga beväringarna
hade han i minne från exercisen på
Hults-freds slätt, de tankspridda professorerna och
de livsbejakande studenterna trädde fram
ur Uppsalahågkomsterna. Lika hemtam var
han inte i storstaden, det moderna samhället
som växte ut i penningdryga Gründer-år.
Han koncentrerade sitt intresse på en
vagabond, som slarvar utanför samhället. Mycket
har redan skrivits om Kolingens ursprung,
livsåskådning och symbolvärde — jag skall
inte fördjupa mig i nya tydningar och
tolkningar. Albert Engström har en gång
förklarat att han gjort Kolingen för att ha ett
språkrör och för att få säga i korta satser
det han inte kunnat säga med långa spalter.
Vi ha alltså hans ord på att det oberoende,
det leende övermod i alla skiften, den frihet
från missunnsamhet och rancune, som
utmärka Kolingen, äro uttryck för något
väsentligt hos Albert Engström själv. Då
vagabonden med den fantastiska utstyrseln
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
