Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Engström
Isen. 1906.
skapen, vilka äro fulländad stämningskonst
av rent nittitaliskt kynne.
Albert Engström har inte gjort det lätt
för de av honom djupt föraktade
konstkritikerna. Hans utveckling har sin egen
svåråtkomliga logik. Hans ambition krävde
att nya uppgifter alltid skulle lösas med nya
stilarter. Men det kan konstateras att han
omkring 1910 gick över till ett mera
impressionistiskt och mera dristigt föredrag;
linjerna svepa iväg i snabbare tempo och
penseln blev allt mera saftig. Det kom tider,
då han lidelsefullt studerade
mänskoansiktet; med den vördnad han alltid kände för
dem som tålmodigt burit sitt öde, närmade
han sig de gamla och tydde teckenspråket
i deras fårade drag. Samma strävan efter
sannfärdighet utmärkte honom, då han tog
sig för att beskriva Gotska Sandön; i dessa
till synes lätta blyertsteckningar är han
angelägen om att tillfredsställa kraven på
topografisk och etnografisk riktighet. Han
var oavlåtligt verksam med ritstift och
pensel till dess ödet tog ifrån honom det
vidunderligt fint konstruerade instrument, som
hans ögon voro, och hela sin breda
mänsklighet lade han i dagen i sitt arbete. Det är
minst sagt olika sidor hos honom som
komma till synes om man bredvid hans med
akvarellpenseln framsmekta
blomsterstudier, fyllda av en nästan ynglingaaktigt
öm naturkänsla lägger de vrångbilder, som
Svenska Akademiens sammanträden
inspirerade honom till och vilka blevo
»charger», som ingen i detta land, inte ens Sergel,
överträffat.
År 1900 hade han flyttat ut till
Grisslehamn och där bodde han året om till
1916. Då han kastar en återblick på denna
period talar han om »den paniska rörelse»
som vid sekelslutet grep »det skaldiska
Sverige:» »Där ute (vid havet) mötte oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
