Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 1l Silfverstolpe
Jul. ig2o.
det primitiva i form av människor och
ohäjdade naturkrafter, vind och nytt,
bidevind och waterstag och halvslag och
ejder-sträck, nya begrepp med ett ord, men
fulla av frisk luft och det obekantas
lockrop.» Förflyttningen betydde för Albert
Engströms del förvandling; han blev
primi-tivist eller rättare sagt: det enkla
friluftslivet strök bort de intelligensaristokratiska
synpunkter han i sina Strix-kåserier
presenterat »från tinnarne» och den småländska
urgrunden blottades. Resor till Lappland,
Dalarna och Lofoten och kanske också
bekantskapen med den unge Knud
Rasmussen, som växt upp på Grönland, eggade
hans sinne för det ursprungliga och
osammansatta, och i hela sitt senare liv var han
egentligen på j akt efter det — hans sista stora
resa (1936) gick till Sydafrika. Bort från
kulturen! blev hans paroll och då han i en
förut nämnd uppsats skulle lägga fram sin
konstuppfattning betygade han frankt:
»Hur mycket större glädje har jag inte av
en kajak, ett par praktiska skor, ett
förstklassigt gevär än av çn tavla, som förestäl-
ler något, vilkets riktighet jag kan
konstatera endast om jag känner motivet.»
Konstnärligt sett hade han nog gott av detta
helhjärtade partitagande för de livsformer,
som reflexionen och tanken på
kultursammanhang inte besmittat; i lyriska stunder
hägrade för hans blick en värld före
syndafallet, självklar och skön. Men inte ens i
en minnesteckning av Albert Engström på
det solennaste av svenska fora bör det
fördöljas att denna hans asociala inställning
blev till skada för den samhällskritik, han
utövade i Strix spalter och som genom
stilens slagkraft kom att betyda mera än den
egentligen var värd.
Det var emellertid under de första åren
ute på Grisslehamn som Albert Engström
fann sin väg som berättare. Genombrottet
kom i ett slag; i »Gråskälen» (publicerad i
Strix oktober 1902) har han sin
novellis-tiska form fix och färdig med den snabba,
förtätade beskrivningen och den sprittande
livfulla dialogen. Hans öra blev snart lika
uppmärksamt som hans öga, intet undgick
hans observation, i roslagsgubbarnas
minspel avläste han varje skiftning och i deras
målföre avlyssnade han varje underton och
varje flyktig bimening.
Litteraturforskningen har funnit förebilder till hans
berättarstil i Strindbergs skärgårdsnoveller och
i vissa av Pelle Molins historier; man kan
nog även påminna om att August
Bondeson och Henrik Wranér långt före honom
idkat en berättarkonst, där allmogen får
föra ordet själv med egna vändningar. Så
mycket är visst att hans föregångare och
anförvanter röra sig på sidan om
huvudströmningen i sekelskiftets svenska prosa.
Den stiliserade människoskildringen hade
han ingen böjelse för, om konstfull
komposition bemödade han sig inte stort; själv
säger han att han lekt fram sina småbitar
och aldrig haft tråkigt då han skrev dem.
Men vilka mästerstycken ha de inte ändå
blivit! Verkligheten, upplevd av en man med
idel intensiva sinnen, har fångats in så
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
