Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Albert Engström. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Engström
att dess pust nästan tar andan av läsaren.
Typerna i dessa skärgårdshistorier äro föga
varierade; ibland uppträda de endast i en
seen, en situation, och man kan beklaga
att han inte oftare samlade sig till en
fylligare och mera beräknande novellistik. Men
förtydligade av hans teckningar — om det
nu behövs — leva dessa figurer så länge
svenskt språk läses. Något imponerande
släkte är det inte han visar oss; det krävdes
en alltförlåtande humor för att utan
tecken till indignation kunna ställa fram för
världen dessa illsluga och omåttligt törstiga
slagskämpar. Vid sidan av historierna bör
man lägga hans litografiska album
»Ros-piggar» för att veta att han även upptäckt
andra sidor hos dessa uppsvenskar.
Men för det han hade omkring sig,
glömde han inte den fjärran värld, där han
hade sitt ursprung. Med åren fick den allt
starkare realitet för honom. Sina
»memoarer» publicerade han i Strix på våren 1903
och två år senare kom den första klassiska
Smålandshistorien — »Luskungen». Som jag
förut antytt prutade han inte av på de
naturalistiska kraven då han skildrade den
knapadel, de rallare och det
fattigstugu-folk, som trängde sig fram med all sin
otuktade säregenhet i hans
barndomsminnen, men man märker snart att han
behandlar dem på ett annat sätt än
skärgårdskarlarna. De tillhöra hans egen stam,
de ha samma »Smålandsmystik» i blodet
som han själv och de ha ändå levt sitt
trasiga och eländiga liv i en atmosfär, som med
barrlukt och blomsterdoft följer honom
genom tillvaron. Påfallande är också att han,
då han nu lyfter dem ur fattiggravarnas
förgätenhet, gärna för in bilder från den natur,
där de varit rotvuxna. Så ger han sitt allra
yppersta som berättare i dessa
Smålandshistorier. Med fulländad konst uppenbarar
han här ett stycke Sverige, som vi utan
honom inte skulle veta något om.
Hans litterära produktion är
utomordentligt omfattande — knappast någon jul gick
Efilobium angustifolium.
Akvarell. 1924.
utan en bok av honom — och tiden tillåter
mig inte att dröja vid alla dess faser. Men
det kan sägas att så gott som varje rad han
skrivit — i humoresker, kåserier och
resereportage — är präglad av hans
personlighet och hans konstnärlighet. Hans
prosastil kommer inte med de anspråk, som voro
gängse, då han först framträdde. Den är
direkt som hans streck med kolet eller
tuschpenseln. Den har den muntlige
berättarens ordföljd och satsbildning. Den är
en friluftsstil, laddad med kvickögda
iakttagelser och överraskande vändningar och
färgen i den har skizzens fuktiga friskhet.
Tiden kommer nog ha svårt att rå på en
sådan omedelbarhet, medan många alster
av den ombonade skrivbordsmödan
underkastas smakväxlingarna.
Åter och åter har Albert Engström
tecknat tallar och fördjupat sig i deras struktur
— tallar som hållit sig raka hur stormen än
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
