Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jag söker mitt gamla Lund. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
inför mig, barmhärtigast så, synes det
mig, med förvandlat ansikte. Det är alltså
i de lönnliga drömmarnas dager, jag går
där och famlar efter det som varit. Jag tar
mig upp till Hypofslyckan vid
Helgonabacken och ser efter huset, från vars
ovanvåning jag, som mycket minderårig,
skådade ned över staden och med undran
varseblev, huru små de människor voro som
arbetade på de nya hättorna till
domkyrkans torn. Länge stod det kvar där,
besynnerligt övergivet och tigande, med
det väntande hädangåendets förstämda
gröngrå ton i rappningen. Och nu en dag
var det borta. Det höga stolpstaketet mot
Helgonabacken på andra sidan vägen var
nertaget, och den gamla lunden låg öppen
åt alla håll och för allt och alla. Och allt
var igenlagt därinne. Dammen, därifrån
vi drogo upp rudorna med den långa
klädkorgen från biskopens kök, och dammarna
i de forna vinterdagarna, fulla med barn
på skridskor. Ropen och glammet hördes
ej mera. Det var så tyst där nu. I en mäktig
byggnad, som rests därinne och där
människor sutto böjda över böcker, var det också
så märkvärdigt tyst. Allmogemannen från
landet därute, som sökte efter »läsarettet»,
hade gått vilse och trätt in genom dörren
till de stora salarna. Ursäkta, sade han, e’
detta avdelningen för invärtes sjuka? Det
var ursäktligt även såtillvida, som tätt
inpå, där förr i världen »Sjöströms
trädgård» fördjupades i det oändliga, hopade
sig nu de många medicinska paviljongerna.
Gick man upp mot nordändan, fanns där,
utanför de något förströdda resterna av
Allhelgona-klostret, ännu mera
»avdelningar». Där låg inte längre »Warholmens
lagård» med de långa räckorna av kor — jag
tycker mig ännu höra deras tuggande och
hur det rasslade, ibland, från kedjorna —
och inte heller häststallet, där vi löste
ur hans spilta, och företogo ridturer med
honom över stengolvet, den lille vitraggige
Tumle, islandshästen som drog mjölk-
spannarna genom oxelallén bort till det
lilla Thomanderska Tuna.
»Vanningadam-men» utanför, med gulärlorna på den gröna
ängen, var dragen in, upputsad, i någon av
»institutionerna», som jämte alla
professorsvillorna fyllde helt upp i markerna, där
en gång lärkorna fröjdades under den höga
rymden. Där fanns ingen plats längre för
fågelfängarna, som ställde upp, i en
självstyrets gyllene ålder, sina limträd och
lockburar strax öster om lunden. De äro borta
med vinden, allt vad de kallades för, Ola
Stark och Bärtel och Sven Knuda och
Månssen, den gamle med träbenet, han
som påstod mot polisen att han komme
att »sätta på lock» tills han blev hundra
år.
Gick man upp genom botaniska
trädgården och äntrade »Stenberget», fångade
man med svårighet genom en glänta i den
där nyuppvuxna villastaden nedanför
Ols-hög en skymt av Romeleåsen. Och
härinnan-för — hur hade den inte vuxit hög och
glesnat, den långa barrträdsdungen! Det gick
inte längre att smyga kring därinne mellan
grandoken och osedd åse de
promenerande på gången innanför, den svärmiske
gamle docenten i den uråldriga, gulgrå
habiten, eller Bore själv, filosofie professorn,
som syntes oss så förstockat inåtvänd
och så ofattligt oberörd av vad som levde
därinne bland träden. Hörde han då inte
lätena från de små förtjusande
svartmesarna? Varför vändes inte någon gång det
tunga huvudet och tog sikte på, var de
klängde mellan barren? Sådana blevo väl
människorna, när de blivit professorer och
fått så mycket underligheter i sina
huvuden. Vad det var tomt nu i den gamla
botaniskan! Kommer där någon ringtrast
nuförtiden, en underfull dag om senhösten?
Sitter där någon stenknäck bland de
nerfallna frukterna på de vilda
plommonträden? Slå där ner några sidensvansar på
fläderbärsklasarna, längre ner i trädgården,
och sitter där en mättad flock av dem överst
7 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
