Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jag söker mitt gamla Lund. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag söker mitt g arni a Lund
M almkvistens och »Per Syltas» hö k er i er, hörnet av T o me- o c)
T orne gap s gåt an.
Axel Wallengren djupt i blodet. Jag har
njutit oerhört av den utstrålningen från
hans väsende. Aldrig i min levnad har
jag skakats av skratt som under hans
roligheter. Men man måste ha hört och
sett honom för att tillfullo kunna
tillgodogöra sig glädjen. I de ögonblick den
bjöds, var det tonfallet och mimikens
exploderande i glimten från ögat som
vann spelet.
När jag går i minnena tillbaka till denna
min kamrat i det gamla Lund, kan jag
inte undgå att också erinra mig hans öden.
År 1895, trettio år gammal, och året innan
han plötsligt slutade sina dagar, bröt han
upp för att inleda en ny, en mannaålderns
gärning, då han från Berlin, som
korrespondent till Aftonbladet, skrev högt
skattade artiklar om i världsstaden aktuella
ting. Och historien om det författarskap
som låg bakom honom? »Habent sua fata
6—Ord och Bild, 51:a årg.
libelli», synes mig få en sällsam tillämpning
här. Förunderligt är det, hur värden bli
omvärderade. Själv skattade Wallengren
utan tvivel sin allvarliga diktning högre
än fakirkonsten. Han har också sökt ge
en förklaring över sammanhanget dem
emellan. Vid karnevalen i Lund 1888
skrev han några affischer, i vilka det
hette:
Ett tåg av masker! Var och en vill dölja
sitt eget jag uti en annans skick.
Det är ett lustigt, sorgfritt ögonblick,
ett soligt stänk på livets mörka bölja.
Det låter väl en smula konstruerat för
de åren — det föregrep något av problemets
tydning. Vilket som bör föredragas — att
syssla med de personliga upplevelserna och
hj ärtebekymren eller att med hälsosamma
löjen roa sina medmänniskor, beror
tydligtvis på förmågan att skänka något
levande. Wallengren kunde skriva
vackert och stundom högstämt och även i
uppriktig medkänsla med de små i världen,
allt väl värt att återkomma till. Men det som
satte de starkaste märkena efter honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
