- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
84

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindberg i Furusund. Av Gunnar Ollén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnar O II én

Strindberg upplevde den, när han vid nyss
fyllda 50 år kom tillbaka från Lund och
Infernokristiden i Frankrike och
Österrike.

Strindberg bodde fem somrar i Furusund.
Första sommaren var 1877. Strindberg var
då ännu ungkarl och i 28-årsåldern. Hur
den sommaren förlöpte, vet man inte
mycket om. Strindberg tycks inte ha bott
i själva Furusund utan i Köpmanholm
på Yxlan mittemot. I Bonnierarkivet finns
15 teckningar bevarade från denna
sommar, därav en som visar lotsen Jan
Erikssons hus och är försedd med anteckningen
»Vår sommarbostad å Köpmanholm
(Furusund) 1877». En kritisk sommar var det
nog. Siri von Essen hade skilt sig från
baron Wrangel och skulle gifta om sig
med Strindberg. Saken var ömtålig och
hade väckt en hel del obehaglig
uppmärksamhet i mondäna skvallerkretsar. Det är
möjligt, att Strindberg inte riktigt var i
stämning att njuta av Furusundsnaturens
skönhet.

Ett visst belägg för det antagandet får
man i ett brev som Strindberg skrev till
Bonniers den 15 april 1889. Han ville efter
sex landsflyktsår komma tillbaka till
Stockholms skärgård men befann sig i bryderi
om var han skulle kunna slå sig ned. På
Torö, Muskö, Dalarö, Kymendö, Nämdö
och Sandhamn, ja, runt omkring på öarna
hade han nämligen levande modeller, som
han behandlat mer eller mindre
finkänsligt i sina böcker. Också Vaxholm var, som
han uttryckte sig, skämt för honom,
varefter han tillade, vad som i vårt
sammanhang är av intresse, »åt Furusund trivs
jag inte».

Desto bättre skulle han trivas där
sommaren 1899. Han hade då åter i nära sju
år inte fått se en skymt av skärgårdens
blåa vågor och vita segel. Under dessa
sju år hade han upplevat mycket. Han
hade kastat sig in i bohemliv i Berlin på
Zum schwarzen Ferkel och ingått ett

äventyrligt andra äktenskap på ön
Helgoland med ett par lotsar som
bröllopsvittnen. Han hade flackat omkring på
kontinenten, slagit sig ner i Österrike, sen
hamnat i Paris. Där hade han spärrat in sig
och försökt göra guld. Han hade ägnat sig
åt kemiska experiment och trott, att
han skulle göra upptäckter, som kunde
revolutionera hela den moderna
världsbilden. Det andra äktenskapet hade snabbt
blivit trasigt och gått mot sin epilog.
Strindberg hade under denna tid lidit av
förföljelseidéer. Han trodde, att
hämndlystna kvinnor eller en mer eller mindre
inbillad rival om en älskarinna sökte sända
elektriska strömmar genom hans
hotellrum för att oskadliggöra honom. Hans
händer hade blivit svartbrända under
experimenten, han hade kommit till
sjukhus och småningom funnit sig mitt inne i
en religiös kris. Den genomkämpade han
under en fruktansvärd inre oro. De 150
uthus han såg från sitt rum i hotell Orfila
jämförde han med Swedenborgs
helvetesskildringar och kom till slutsatsen, att han
hela sitt liv vistats i helvetet, Inferno.
Under ångest, hjärtklappning och brottning
med Gud hade hans kris långsamt lidit
mot sitt slut. Han hade brutit med sin
ateism och kommit fram till en tro på en
högre tillvaro, på en Gud, en tro, som var
bergfast, men icke kristen.

Det var strax efter dessa upprörda
krisår, då han lidit alldeles fruktansvärt, som
han vid midsommartiden 1899 fick ett
vänligt brev ner till Lund från sin syster
Anna Strindberg och hennes man, fil. dr
Hugo Philp, att komma upp till dem i
Furusund. Strindberg for och kunde efter
framkomsten hänryckt skriva till Gustaf af
Geijerstam: »Här är det vackraste land jag
sett i Sverge!» Det var som om Strindberg
länge suttit i becksvart mörker, men så
hade helt plötsligt en ridå gått upp och
presenterat den underbaraste scenbild
badande i ljus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free