Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ibiza. Av Hugo Steiner-Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Stein er -Prag
av förhoppningar om ett snart avbrott i
färden, eftersom mörka ögrupper
småningom döko upp ur den grå skymningen. Vi
voro på väg till Valencia och nu närmade
båten sig ön Ibiza, för att ligga där några
korta timmar. »Men vi ligger inte där så
länge som vanligt», menade kaptenen, »vi
är försenade, och jag måste vara i Valencia
i rätt tid i morgon.» Han lämnade bryggan,
svärjande över båtens slingringar.
Säkert går det många människor som
mig: lockande föreställningar förbinda sig
oskiljaktigt med namn som man en gång
hört, sällsamt klingande namn på avlägsna
länder och orter, de förena sig med intryck
från ungdomstiden, många gånger rent av
endast med vardagliga skolminnen. En hel
rad sådana strålande namn bevarar jag
sedan långliga tider inom mig, och bland
dem klingar också ordet »Pityuserna», den
numera inte längre använda beteckningen
för den lilla Baleargruppen, som ligger
ungefär på hundra sjömils avstånd från
spanska ostkusten i västra Medelhavet.
Huvudön Ibiza närmade vi oss nu. Jag var
full av förväntan att åtminstone flyktigt få
lära känna dess likanämnda huvudstad.
Båten sköt långsamt förbi det röda
infartsljuset på molon in i hamnen,
kommandoord, givna på bredaste Mallorcadialekt och
lika ljudligt upprepade, skallade över
däcket, som med en gång vimlade av
passagerare, för det mesta småhandlande som
skulle till Valencia. De tycktes vid
anblicken av kusten ha glömt sjösjukan, och
nyfiket stirrade de ut i mörkret, ur vilket
hamnkajens ljus allt tydligare trädde fram.
Äntligen, efter mycket försiktigt
manövrerande, låg den lilla båten fastgjord vid
kaj muren, dånande brakade landgången
ned, och genast trängde sig passagerarne
i land, till den klart upplysta »Fonda
Marina» för att vid mat och dryck glömma
bort resans besvärligheter och för att här
på fast mark vila ut efter allt gungandet,
innan det åter skulle bära av i natt och
rullande sjö. Med största skyndsamhet
lämnade också jag den ogästvänliga båten.
Svagt upplysta hus skimrade ur det
beck-svarta mörkret, människor som fantastiskt
belystes av de vajande lanternornas
irrande ljus bjödo ut allehanda varor,
ljusknippen flögo spökaktigt över trängande
gestalter, uppstaplade varubalar och kistor
och över jättelika metallskimrande
tonfiskar, som lågo där likt skrämmande
torpeder och väntade på att lastas in.
Min blick famlade över de mörka
husgrupperna, jag förstod inte deras skepnader;
som sömndruckna ögon blinkade matta
ljus från ofattbar höjd, man anade gator
någonstans däruppe och alla slags
byggnader, och något tungt och massivt som låg
likt ett svart block över detta virrvarr.
Det var en fantasieggande anblick,
sällsamt främmande, och dess hemligheter
kunde jag nu inte utgissa, då det brusade i
mitt huvud och mina ben vacklade. Den
klart upplysta ingången till det lilla hotellet
»Fonda Marina» lockade. Där var det
bullrande liv. För att ta den korta tiden i akt
slogo sig passagerarna lösa. Med ett
plötsligt fattat beslut gick jag tillbaka ombord,
lät föra mitt bagage till Fonda Marina, ty
jag hade bestämt mig för att stanna här.
Gud vare lov! För mig skulle det alltså inte
bli någon vidareresa i dag, ingen slingrande
och rullande ångbåt, intet illamående och
inga sjösjuka medpassagerare. Jag skulle
stanna på ön. Det primitiva rum som Fonda
Marina kunde bjuda mig skrämde mig inte,
ty jag hörde den brusande stormen och
mistlurarnas varningssignal. Här var
stormen, som rumsterade med fönstren och de
trasiga fönsterluckorna i mitt lilla
hotellrum, bara en lagom vaggvisa. Det kala
rummet vacklade till en början en smula
omkring mig, den jämmerliga järnsängen
tycktes röra sig under mig, och det
betänkligt smutsiga förhänget buktade sig
spöklikt i draget från de breda dörrspringorna.
Det fanns ingenting inbjudande i detta
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
