Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ibiza. Av Hugo Steiner-Prag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Stein er -Prag
reste sig ännu högre. Nedifrån, ur den smala
grändens trånga djup på hotellets baksida
(framsidan var vänd mot hamnen), steg ett
skrikande och ropande utan ända, ett
oväsen som pågick skenbart utan
anledning, som avtog och så plötsligt åter
stegrades, det lät som om det hölls i gång av
blotta förtjusningen över att få föra oljud.
Nedanför på gatan sutto två barn i en tom
låda, och de gåvo hals utan ett ögonblicks
uppehåll. Ropande och skrikande
människor drogo förbi, rop och skrik skallade från
fönster och dörrar. Å, detta oväsen i Ibiza,
den lilla gudsförgätna staden i Medelhavet,
dit en underlig slump fört mig. Nu gick jag
genom de smala gränderna, begapad som
en fjäderprydd indian på storstadens gator,
begapad av varje människa som kom förbi,
som stod i ingången till sitt hus eller i
dörren till sin butik. Här var man tydligen
inte van vid besök av främlingar, och man
stirrade likadant på mig under hela den tid
jag tillbragte i denna larmande och dock
så älskvärda stad.
På den nedre stadens gator och gränder
tystnade icke det stoj ande larmet så lång
dagen var, men över den högt belägna övre
staden, ett av murar och portar inneslutet
distrikt, härskade stillhet och ro. Trappor
ledde ditupp, trappor ledde ned därifrån,
och på dem alla klapprade från morgon
till sena kvällen beskäftiga steg. Denna
lilla nedre stad kom skenbarligen aldrig till
vila; ännu i de sena nattimmarna ljöd där
skratt och sång, dess invånare sörjde för en
oavlåtlig rörlighet och ett ihållande oväsen.
Plötsligt nåddes mitt öra av ivriga samtal
stigande som bränningar, och ett sprött
oavbrutet hamrande som skott från
avlägsna maskingevär. I halvmörka lokaler,
skilda från gatan av vajande förhängen
som tilläto en att fånga snabba skymtar av
interiören, sutto där kring långa bord
pratande och skrattande flickor i stadskläder
eller lantliga dräkter, som voro sysselsatta
med att knäcka mandlar och sortera dem.
Framför krogarna sutto männen, även
präster i svart sutan, livligt samspråkande
hopkrupna på låga pallar. Utanför dörrarna
latade sig Ibizas underliga hundar. De
slunko omkring överallt, alltid litet skygga
och alltid liksom förlägna, som om de
trycktes av dåligt samvete. De tycktes vara
herrelösa, ty de voro nästan alltid
ensamma, det såg ut som om ingen gav dem mat
och som hade de till enda uppgift att söka
och finna föda. Stora, svart- och vitfläckiga
vinthundar är det, knotiga och vilda i
uppsynen, och när de visa tänderna äro de ej
att skämta med. De äro verkliga hundar
och inga prydnadsdockor. Vi känna deras
seniga, undersätsiga gestalter från
1600-talets spanska målningar.
Flickorna på Ibiza äro vackra, särskilt
de som bo i de sju efter helgon uppkallade
byarna. De bära ålderdomliga dräkter, som
äro mycket klädsamma, och vid de stora
kyrkofesterna särskilda rikt utsirade
festkläder, som ge något av kunglighet åt dem.
Dessa firas i skuggan av öns egendomliga
kyrkor, vilka vida mer likna arabiska
kasteli än kristna tempel. Strödda över den
lilla ön ligga dessa sju kyrkbyar, och var
och en av dem har sina egna seder och bruk.
Primitiva som dessa öbors liv äro också
deras fester och förlustelser, jag skall aldrig
glömma den i San Jorge som jag var med
om. Jaime, den gamle kusken, som ofta
körde mig kors och tvärs på ön i sin lilla
tvåhjuliga vagn, visste mycket att berätta
om sina landsmän. Den avskildhet från
all-farvägarna vari de leva har bevarat några
helt egenartade seder. Sällsammast
förefaller »atlot», lantbefolkningens frieri, en sed
som bibehållit sig från uråldriga tider till
våra dagar. Hos den giftasvuxna flickan
anmäla sig med högtidligt skick unga män
som friare, var och en har oavvislig rätt att
göra det, och alla som erbjuda sig måste
hon taga emot. Men alla kan hon inte bön-
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
