Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till Emma Zorns minne. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Emma Z o r n s minne
jorna i matlagning och bordskick, t. ex.
att vid måltidernas slut skyffla ned
matresterna från bordskivan i en utdragslåda i
bordet. Man kan förstå att det icke var
någon lek att byta ut den tidigare miljön
mot den nya, som säkerligen hävdade sig
såsom något absolut och ofrånkomligt och
som måste ha haft ett stöd i hennes makes
sonliga pietet och känsla för den värld han
vuxit upp uti. Det har tarvats klokhet och
skicklighet för att genomföra den
acklima-tisering som var nödvändig och genomföra
den så att det väsentliga i Mora-skicket
räddades över och organiskt förenades med
en förfinad kulturståndpunkt. Denna
förening fick sitt uttryck i Zorngårdens
inredning som väl främst får tillskrivas Anders
Zorns konstnärliga smak och handlag men
där väl också hustrun haft sitt att säga
till om. Och den fick sitt icke minst
fullödiga uttryck i den kost som bjöds vid
Zorngårdens bord och som i sin sublimerade
sammansmältning av modernt franskt kök
och gamla dalarätter med kvardröjande
minnen från uråldriga riter, var utan like
och aldrig kommer att finna sitt motstycke.
Den klokhet som gjorde det möjligt för
Emma Zorn att slå rot i Mora och göra sin
gärning där hämtade sin styrka ur en
gammal köpmanssläkts sinne för realiteter.
Hon var realist, såg verkligheten i ögonen,
skalade bort alla oväsentligheter, lämnade
åt sidan all sentimental och romantisk
folklighet. En stockholmsfru som stod de
kretsar nära som medverkat vid Arthur
Hazelius’ bazarer, fotvandrade med sina
döttrar i Dalarna och berättade för fru
Zorn, hur hon och flickorna fägnade folket
i de socknar de besökte genom att medelst
en lätt förändring av klädseln — byte av
mössor, förkläden etc. — alltid uppträda
i resp. sockens egen dräkt. »Och då blir de
så glada!» tillade den vänliga
stockholmsfrun. »Tror jag det», sade fru Zorn då hon
berättade episoden, »de skrattade åt henne.»
Den nationaldräktivrande stockholmsda-
Anders och Emma Zorn. 1885.
men fortsatte: »Fru Zorn har väl också
många vänner bland dalafolket?» »Jag bor
här», blev svaret. Kortare och mera
pregnant kunde det icke ha varit. Emma Zorn
bodde nu en gång i Mora, varken mer
eller mindre. Mora blev för henne den
fasta ofrånkomliga verkligheten med dess
möjligheter och dess ansvar. Hon tog
tillvara möjligheterna och hon tog på sig
ansvaret.
Bygdens ungdom behövde en
folkhögskola. Makarna Zorn gestaltade den efter
folkets art och kynne. De unga kullorna
skulle lära sig laga mat. Fru Zorn gav dem
det skolkök de hade mest nytta av, icke
ett som var fyllt av sinnrika och lyxbetonade
grejor, ett sådant skolkök som man
kunnat med stolthet visa upp för besökande,
utan ett enkelt och flärdlöst där ingenting
fanns som icke skulle kunna finnas i vilket
torftigt allmogehem som helst. Det sunda
verklighetssinnet sade ifrån att flickorna
icke fingo skämmas bort så att de skulle
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
