Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till Emma Zorns minne. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Emma Z o r n s minne
tyckte om en viss maträtt stod den på
bordet dagen därpå, hade samtalet
kommit att beröra en vacker utsikt, ett
intressant fornminne i trakten, körde bilen fram
för att föra en dit. En familj som var bjuden
att bo i Frustugan, Zorngårdens annex,
som hyst så många av husets vänner med
barn och blomma, fann före sig allt som
behövdes för att bekvämt börja tillvaron
i Mora, bränsle, duktyg och mat och dryck,
ingen detalj var avglömd. Var vägen hal
när man skulle gå fram till Zorngården
kom släden och hämtade: man fick ej
riskera att bryta benen. Skulle man resa med
tåg och tåget icke hade restaurangvagn
måste man även för en kort resa få med ett
matsäckspaket, som i lämpligt
koncentrerad form motsvarade en stadig
Zorngårds-lunch. Man kände och förnam omtanken
svepa sig kring en som en varm och mjuk
klädnad, i vilken man ändå kände sig
märkvärdigt fri och lätt. Omtanken var
emanationen av en överlägset klok och i djupaste
grunden god kvinnas starka personlighet.
Emma Zorns främsta märklighet låg icke
i vad hon uträttat, hur värdefullt detta må
vara, utan i vad hon var.
Verner von Heidenstam talar i Hans
Alienus om fadern som »konungen över
åttio levnadsår». Emma Zorn var i
sanning en drottning över sina åtta decennier.
Ingen drottning kunde fylla sitt hus med
sitt väsens makt mera än hon. När man
om morgonen stod i matsalen och väntade
att hon skulle komma ned från sina rum,
kändes ögonblicket högtidligt som före en
kunglig entré. Den lurvige skyeterriern hade
redan hunnit till foten av trappan och stod
i spänd väntan på sin härskarinna. Nu
knarrade stegen under hennes tyngd, hunden
började gläfsa av glädje, ögonblicket därpå
trädde hon inför oss, stödd på käppen,
hälsande och leende. Dagen kunde börja.
En dag med arbete eller en dag av vila.
Man möttes till te efter ett par timmar —
man fick ej gå och halvsvälta till lunchen
Anders Zorn. Emma Zorn i
Parisateljén. 1894.
klockan halv två, man samlades till lunchen
och vid middagen, man hade långa och
goda samtal, tills det blev tid att gå till vila.
Det talades icke om väder och vind och
dagens oväsentliga ting men om intressanta
och märkliga ämnen, nya forskningsrön
och nya konstverk, om minnen och
färder, om medmänniskor i den mening som
ordet en gång gavs i Strix: »Människor
som det är något med.» Böcker
hämtades fram, dikter och uppsatser lästes högt,
bilder gingo runt laget. Allvaret blandades
med skämt och skratten klingade.
Friskast och ljusast klingade skrattet från
den åttioåriga. Det lät som när en ung
flicka skrattar, pärlande och
oemotståndligt smittsamt.
Under de sista åren var Emma Zorns
syn ytterligt nedsatt. Men hon lät intet
avhålla sig att till det yttersta använda det
lilla av syn som fanns kvar. En gång då
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
