Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för andar af en högre och friare struktur än
medelnivåns berömdheter». Garborg »bröt den
bjärtast retande udden af sitt
skriftställarskap». Ibsen däremot var »en tänkare, som
aldrig fallit undan för begäret att ’se efter i
facit’. Han tillhör både af börd och
utveckling en nation, som är långt fåtaligare än den
norska: de originella människornas nation.»
De hundra parketternas breda lyssnarskara
glesnade alltmer, ju närmare Ibsen kom
»tänkandets snöiga ödevidder, där kylan,
tomheten och freden bo».
»Garborg tillhör — och det är hans aldrig
bleknande ära —- bekännarna i litteraturen;
han har vid studiet af människosjälen ständigt
sökt tillbaka till den enda urkällan: det egna
jaget.» För en så egocentriskt inställd
författare som Hjalmar Söderberg var detta en
fundamental sats. Det är intressant att
konstatera, att Hjalmar Söderberg 1895
debuterade med en »miljöroman — detta i en fullt
medveten känsla av att mitt andliga bagage
av tanke och kunskap ännu inte räckte till
för stort annat eller mera» (anmärkningar
till Förvillelser), med Martin Bircks ungdom
(1901) delvis skrev sin självbiografi, i Doktor
Glas (1905) — det av sina verk, som han själv
satte störst värde på — åstadkom »ett arbete,
som på en gång var en tankebok och en
helstöpt roman», men först i Hjärtats oro (1909)
erkände, hur komposition och
sammanplockandet av romanfigurer inte längre
intresserade honom: »Jag skriver bara helt enkelt ner
vad jag tänker.» Tankar — hans tankar —
blevo så småningom det väsentliga.
Vad han säger om Ibsen: »En sådan ande
är ständigt resfärdig, ständigt beredd till
uppbrott från den trakt, där han tillfälligtvis
uppehåller sig. Han är alltid på genomresa.
Han känner icke hvila; han kallar ingen
åskådning sitt hus och sitt hem», har
onekligen en parallell i de välkända orden i
Hjärtats oro:
Jag har intet hem och ingen varaktig stad, och mitt
hjärtas oro driver mig hit och dit som ett blad för
vinden. — — — Jag är fyrtio år, och jag har intet
hem och ingen varaktig stad. Heller icke i tankens
värld har jag något hem eller någon varaktig stad.
Med psykologisk skärpa konstaterar
Hjalmar Söderberg, att en av Garborgs
figurer, Gabriel Gram (som han jämför med
Claude Lacher hos Bourget) är
författarens underjordiska jag — det jag, som gång
på gång sticker hufvudet öfver ytan i ögonblick af
ensamhet och svaghet, i stunder af sysslolöshet, i
nattens obevakade drömmar. Han är den
personlighet, som en författare undgår att blifva i
verkligheten genom att låta honom lefva på papperet.
Detta uttalande har stor principiell betydelse
för förståelsen av Doktor Glas, där dröm och
drömtydning spelar en väsentlig roll. Vad
Söderberg i ett brev skrivit, kan ha sitt lilla
intresse:
Freud var 1905 knappast känd annat än möjligen
i medicinska kretsar — annars skulle man
naturligtvis ha sagt att jag var påverkad av honom. Just år
1905 gav han ut ett par av de böcker som gjorde
honom berömd. Jag anade på den tiden inte hans
existens. Jag gjorde över huvud inga medicinska
förstudier till Doktor Glas.
Vi återvända till Ibsen. På tal om Bygmester
Solness skriver Hjalmar Söderberg: »Men
stor är hos Ibsen nu och alltid endast den,
som vill det han icke kan, som går öfver sin
förmåga.» Orden återklinga i Söderbergs dikt
Sommaren (skriven någon gång mellan 1907
och 1914; nu i Vers och Varia), där det nästan
ordagrant efter läromästaren heter:
Det som jag kan är mig tomt — vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som
jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
En tillvarons utlänning som med Ibsen
insett, att »evigt ejes kun det tabte».
I uppsatsen om Lille Eyolf påpekar Hjalmar
Söderberg, att stycket innehåller mer av
ironi, än genomsnittsläsaren märkt. »Då
ironien är af stor stil, är den spillrorna af ett
patos, som störtat samman.» Recensenten
menar, att man särskilt uppfattat den
»förvandling» som dramats huvudpersoner
genomgå alltför högtidligt. »När en människa får
sitt tredje lifsmål, börjar det osa bränt. Mig
åtminstone förefaller det så.» Hjalmar
Söderberg fäster sig sålunda mest vid styckets
upplösning; detsamma är fallet i en liten not,
där han säger: »Ibsen har, så vidt jag kan
erinra mig, endast en gång förbisett den
sanningen, att en människa, väsentligt sedt,
föga eller intet kan inverka på en annans
utveckling. Detta förbiseende förorsakade den
svaga upplösningen på ’Samfundets Stötter’.»
Men redan 1893 konstaterade Söderberg:
Det börjar mer och mer öfvergå till en känd
sanning, att degressus i belletristiskt och ännu mera i
psykologiskt intresse står långt öfver progressus och
culmen. Det är därför manfallet i sista akten utöfvar
en så stark dragningskraft på förstadsteaterns publik;
och det är därför detta sista stadiet i Ibsens diktning
intresserat mig och många mera än något af de
föregående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
