Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är i detta sammanhang blott ett
hugskott, men Hjalmar Söderbergs tankar leda
intresset över på de förhandsnotiser han gjorde
till Förvillelser våren 1895; som C. O.
Bergström i sin uppsats Planmässiga Förvillelser
(Samfundet Örebro stads- och länsbiblioteks
vänners meddelanden nr X, 1941) visat,
hade Hjalmar Söderberg skisserat en
»spänningskurva» för romanen med tydligt
markerad kapitelindelning och de relevanta orden
PROGRESSUS — CULMEN — DEGRESSUS.
*
Åt Fröding ägnade Hjalmar Söderberg år
1894 en större artikel (omtryckt i Vers och
Varia i likhet med en del andra Ord och
Bild-uppsatser). Söderberg hade på sin tid
— DN 9/7 189X — anmält dennes debutverk,
Guitarr och dragharmonika, där han funnit
djup och äkta humor och omedelbara uttryck
för en personlighet men framför allt formell
skicklighet: han är »mycket långt avancerad
i den konst att leka med ord som är
verspoesiens teknik». När Frödings namn och
hans livsöde blivit kända, behövde Hjalmar
Söderberg icke revidera sin uppfattning:
Att ljus och skugga hos Fröding båda äro af lika
äkta härkomst, lär väl heller ingen längre betvifla.
Jag kommer just nu att tänka på hans »Vintervisa».
Pröfva med att läsa den högt i enrum: du skall
knappast kunna göra det med fullt beherskad stämma.
Så djupt gripen är den cerebrale Hjalmar
Söderberg eljes sällan — Ibsen och
Strindberg fingo tidigt stor betydelse för hans
andliga utveckling och Kierkegaard bland andra
för hans tanke och form, men känsla lade
han egentligen blott i dagen för Herman
Bang, som för honom symboliserade tidens
egen atmosfär.
Varför blev Hjalmar Söderberg så
suggererad just av En vintervisa? Troligen därför
att den väckte genklang av känslor, åt vilka
han tidigare givit uttryck i dikten Det mörknar
öfver vägen (första gången tryckt i Nyaste
Kristianstadsbladet 22/12 1891, därefter
omtryckt bl. a. i Ord och Bild 1895), som dock
saknar Frödingsdiktens bibliskt kärnfulla
fredspredikan. Stämningen av frusenhet,
ensamhet och övergivenhet är emellertid
densamma i bägge dikterna, och att motivet låg
Hjalmar Söderbergs hjärta nära framgår av,
att han skrev en novell med samma namn
(1907) kring dikten för den bok, som han
gav titeln Det mörknar öfver vägen; till den
ritade han dessutom en vignett — ett
höstlandskap med en väg, som stiger mot ett
ensamt hus, allt under en grå himmel med
drivande moln ...
*
Mellan Oscar Levertin och Hjalmar
Söderberg utvecklades med tiden ett gott
vänskapsförhållande, som av den senare
kommenterats i en vacker minnesartikel
(Göteborgs Handelstidning 16/3 1936). Av den
framgår bl. a., att Hjalmar Söderberg och
hans vänner beundrade Levertins
kritiserade Legender och visor (1891); dessa dikter
hade väckt sympati och förtroende hos
Hjalmar Söderberg och det var till Oscar
Levertin han sände sin diktsamling för
bedömning, fast denne då (1892) ej ännu var
allmänt känd som kritiker. År 1895 skrev
Hjalmar Söderberg en större uppsats om
Levertin i Ord och Bild, som vittnar om
intresse och förståelse — men icke enbart
beundran. Om stilen i Levertins förstlingsverk
på prosa yttrar han bl. a.:
Hvad som i dem kan finnas och också verkligen finns
af ädel metall, af lefvande konst och af djupt kända
upplefvelser, ligger likväl allt för långt nedgräfdt bland
en föråldrad tekniks slagg för att ett
uppväckelseförsök skulle kunna hindra dessa böcker att fortsätta
sin slummer bakom de fällda gardinerna i en gången
epoks litterära skräpkammare. Tiden far hårdt fram
med våra tankars verk. I alla dessa böcker har likväl
en gång blod spelat och nerver hafva skälft och
förhoppningar med dem fötts och grusats; och efter icke
många runna år står äfven diktaren själf kall och
främmande gent emot dessa bundtar af tryckta blad,
som likväl en gång voro hans hjärtas äkta barn.
Lyriken anser Hjalmar Söderberg däremot
vara Oscar Leverins rätta språk; särskilt
älskade denne att framställa »det moment i
ett människolifs aftontimme, då
upplefvelsernas alla skilda trådar för erinringen väfvas
samman till en hel och ogrumlad bild af
gripande klarhet». Att dessa tankegångar
icke voro Söderberg främmande, därom vittna
flere små ungdomsskisser, där dödsmotivet
spelar in och icke minst faktum att han, på
sällsport klart språk, tolkat Maupassants dikt
Den döende (i Vers och Varia).
Samma år som denna essay över Levertin
stod i Ord och Bild, återfanns Levertins
recension av Söderbergs debutroman. Om
striden kring Förvillelser, inledd av Harald
Molander med hans numera till leda citerade
recension (Aftonbladet 9/11 1895), skall här
icke ordas mycket. Levertin, som ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0187.html
