Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde kretsen kring Söderberg, tog till orda
icke minst för att få tillfälle att ge signaturen
H. M. en spark, men han var även uppriktigt
förtjust över vännens bok, vilket framgår av
ett brev till Edvard Brandes:
Ändtligen är det en ny debutant-bok, som jag gerna
vill du skulle göra mig den stora tjensten att nämna
i Politiken, om också blott med ett par rader. Det är
Förvillelser af Hj. Söderberg. Förhallandet är det,
att den gamla suggan H. Molander i Aftonbladet
förklarat den vara gräsligt osedlig — och nu boycottas
den unge mannen pà alla håll, och alla apor korsa
sig öfver hans bok. Läs den — han har sändt Dig
den! — och döm sjelf. Jag finner boken mycket
talangfull — det är den bästa Stockholmsskildringen efter
Strindberg i fråga om exteriör och ton — det är klart
att den unge mannen eljes som person ännu är
outvecklad och för slapp och intresselös för mina vilkor,
men prosan är utomordentligt artistisk och kräsen,
och det är skandalöst, att en gammal förolyckad och
andfådd tapetserare — och något annat än en scenisk
möbelhandlare har ju Molander aldrig varit — skall
ega rätt att uppträda så mot en ung man, som har
blott artistiska ändamål. Läs boken, den är dessutom
ganska rolig — och skrif ett par tum om den och
några vänligheter, som kan trösta hans hjerta, är du
snäll.
Eftersom svaret på detta brev ännu icke är
tillgängligt och då jag ej funnit någon
recension av boken i Politiken, vet man icke, hur
Edvard Brandes ställde sig till den. Georg
Brandes skrev däremot den 20/12 1895 till
Per Hallström:
Söderbergs Bog burde naturligvis ikke
skamskjændes, men jeg finder den rigtignok ingenlunde god.
Dog sig det ikke til ham.
Tio år senare läste Georg Brandes om
Söderbergs böcker — »først nu forstod jeg dem.
Skjønt min første Læsning havde været
opmærksom, var dog noget yderst Væsentligt
undgaaet mig: Stilens stille Tempo, det som
er Udslaget af det Personligste.» (Brev till
Hjalmar Söderberg 8/5 1906.)
*
Om Karlfeldts debutbok (1895) har
Söderberg vackra ord, vilka icke kommit på skam.
Släktskapen med Fröding (av kritiken kailad
epigoneri) betraktar Hjalmar Söderberg
som naturlig på grund av
temperamentsfrändskap. Det är ju också riktigare, i
synnerhet om man betänker, att Fröding i
manuskriptet till Vildmarks- och Kärleksvisor
kommenterade dikterna synnerligen
förmånligt.
Några av Per Hallströms böcker bli
särskilt föremål för stilanalys; Hjalmar
Söderberg har observerat hans karakteristikon,
den utpräglat fallande rytmen med det
väsentliga ordet i meningens början, ett
talspråksdrag, som icke helt vann recensentens
bevågenhet. Per Hallströms prosa fordrar,
skrev Hjalmar Söderberg om Briljantsmycket,
att »läsaren ögonblickligen skall träffa de
tonfall, med hvilka författaren i tanken har
sagt satsen».
*
Av det tjog böcker, som Hjalmar Söderberg
under 1896 anmälde i Ord och Bild, vill jag
särskilt stanna inför två som, var och en på
sitt sätt, tycks ha haft betydelse för honom.
Jonas Lies roman Naar sol gaar ned handlar
om en hustru, som »förgiftar det hem, hvars
hälsa och solsken hon borde varit». Mannen,
en läkare, lönnmördar henne och ingen får
veta det. Vedergällningen för detta dråp
ligger »icke på andra sidan om godt och ondt,
men väl på andra sidan om rätt och orätt».
Mannen dukar under för sitt brott.
Hvad som bär upp denna handling är icke någon
etisk logik, utan det är uteslutande diktarens
underbart känsliga etiska instinkt, en instinkt, som har
förmågan att hos läsaren väcka till lif allt det, som
med den är besläktadt. Han har förstått att ställa
så till, att läsaren, äfven om aldrig så litet moralisk,
småningom intages af ett så förbittradt hat till denna
kvinna, att han till slut nästan tigger om hennes
undanskaffande ur boken och ur världen till hvad
pris det vara må; och då hon ändtligen är borta, känner
han en sådan lättnad, att han knappast ägnar en
tanke åt medlet. Det kräfver intensiv konst, detta. —
Vill man till dess fulla värde uppskatta finheten i
Jonas Lies konst, som gör de knifskarpaste analyser
utan att hafva min af annat än att skildra helt
enkelt, behöfver man endast jämföra den med
exempelvis en Bourgets fordringsfulla analytism.
Här ha vi ju, år 1896 (boken trycktes 1895),
det väsentliga problemet i Hjalmar
Söderbergs Doktor Glas, som utkom 1905.
*
Om den andra bok, som Hjalmar
Söderberg recenserade 1896 och som kan sägas ha
spelat någon roll för honom, kan man fatta
sig lika kort. Det gäller Hans Emil Larssons
Kinesiska dikter på svensk värs (tr. 1894).
Hjalmar Söderberg fastslår, att boken »speglar
i hvarje rad en högt utvecklad
kulturmänniskas själslif» och att »det kräfver
ansträngning att fasthålla den tanken, att den blef till
på en tid, då vår egen kultur ännu låg i sin
linda». I de meddelade folkdikterna finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0188.html
