Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Hjalmar Söderberg och Ord och Bild. Några randanteckningar. Av Herbert Friedländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»karakteristiskt nog för det kinesiska
folklynnet — inga eller så godt som inga spår af
religiösa känslor eller föreställningar».
Bokens inledning om kinesisk mentalitet
bör ha tilltalat Hjalmar Söderberg.
Diktningen i Kina är positiv: den handlar om
fredligt arbete i stället för att förhärliga
kriget, som samtida europeisk litteratur,
t. ex. Homeros. Kinesens livsinställning är
epikureism, parad med skepticism. Li-tai-pes
svårmod bidrog säkert till hans stora
popularitet
enär det i ej ringa grad är ett särmärke för hela det
kinesiska folket. Hans svårmod synes ej blott vara
temperament, det har också en intellektuell sida,
skepticismen har icke förmåga att tillfredsställa
djupare anlagda naturer. Det är för att söka glömska
af sitt svårmod, afledare för sin inre oro, som han
älskar ruset. (Ur H. E. Larssons inledning.)
En av de i urvalet meddelade dikterna, av
Thu-Fu, har Hjalmar Söderberg citerat i sin
novell Kinesen:
Människorna sitt liv
evigt ensamma vandra.
Liksom stjärnor de gå
utan att möta varandra.
Denna strof bildar uppränningen till hela
historietten, i vilken ingår en icke så liten
portion av kinesisk visdom, tankar som säkert
voro Hjalmar Söderbergs egna, innan han sett
dem i samma eller liknande form reflekterade
hos Li-tai-pe och andra österländska diktare.
Bland annat tillfrågas titelfiguren i novellen
vad han tänker om döden. Hans svar lyder:
— Man vet ännu icke vad livet är; hur skulle jag
då kunna säga något om döden?
Jag skulle förmoda, att Hjalmar Söderberg
från kinesisk livssyn och poesi lärt mer, än
vad dessa antydningar kunnat visa; bl. a.
sökte han själv en snabb, enkel och
epigrammatisk form för sina dikter efter de första
ungdomsförsöken; ett av resultaten är
pastischen Krigssång. I kinesisk stil (DN 23/5
1915, omtryckt i Vers och Varia).
*
I sin recension av Helge Rodes Digte 1897
talar Hjalmar Söderberg om den moderna
dikten, som bedrivit svindelaffärer med
stämningslyrik.
Det är just mängden af dessa små dikter öfver att
solen nyss har gått ned, att det är så underligt stilla
etc., som väcker misstro till äktheten och djupet af
de stämningar, ur hvilka de vilja gifva sig ut för att
ha flutit fram. — Hvad är nämligen, noga räknadt,
stämningens betydelse annat än den att vara en
paus, ett andedrag, en sekund af hvila? Men om någon
skulle falla på den idén att vilja skrifva en hel
komposition af idel pauser, hur skulle då pausen som
effekt kunna göra sig gällande?
Här kände sig Hjalmar Söderberg själv
träffad på en öm punkt: han hade nämligen i
början av sin författarbana skrivit
stämningsstycken, prosalyrik i tidens stil, och ännu efter
debuten 1895 erkänner han i brev till Karl
Warburg sin »gamla svaghet för stämning
och lyrisk färg». Hans stil blev med åren allt
knappare, manligare och mer behärskad,
men stämningsmomenten spela länge en
ytterst väsentlig roll; man blir förvånad, om
man i Doktor Glas läser »mellan raderna»,
d. v. s. allt som icke direkt rör mordplanerna
eller reflexionerna kring dem: där finnas
stockholmsskildringar av minst lika stor
omfattning som i Förvillelser, av en suggestiv
lyrisk verkan.
Om Heidenstam tog Hjalmar Söderberg
åter till orda 1899, då han i en längre essay
skärskådade andra delen av Karolinerna.
Särskilt roar det kritikern att få veta, vilka
motiv som drevo Heidenstam att intressera
sig för
just denna torftiga och råa hjältesjäl — torftig och
rå, som en hjältes själ nästan alltid är, innan skalderna
hunnit taga den under behandling — för att af den
förfärdiga en gud att dyrka och hålla af. Och se,
med så mycken kärlek och så mycket geni har han
gått till sitt verk, och med så stor frikostighet har han
delat med sig åt sin stackars defekte hjälte af sin
egen själs rikedom, att han tvingar oss att nästan
glömma vår Fryxell och följa honom i hans dyrkan.
En större seger har sällan en diktare vunnit.
På en väsentlig punkt anmäler Hjalmar
Söderberg en avvikande mening från
Heidenstam:
Jag hade fattat icke blott min egen utan äfven
Karolinernas Karl XII som en af de gestalter, öfver
vilka historien väl med förbarmande kan ringa i »de
arma syndarnas klocka», men hvilkas minne man mera
grumlar än förklarar genom att nämna det i samband
med ordet rättfärdighet. Det är icke heller
rättfärdigheten som innerst bestämmer vår värme för den
ena människan och vår kyla för den andra.
*
Samma år, 1898, anmälde Hjalmar
Söderberg bröderna Collijns lärobok i schack och
för den redan då spelande och
problemkomponerande recensenten är detta ett
kärkommet tillfälle att säga sin mening om gudinnan
Chaissa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0189.html
