- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
174

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Finlands förste president. Av Eirik Hornborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Eirik Hornborg

formellt stöd av riksdumans majoritet och
var alltså i tillfälle att åberopa folkviljan.
Finland tycktes dömt; det stod redan till
knäna i gungflyn, och det enda man
hoppades på var den länge väntade ryska
revolutionen.

Så kom krigsutbrottet 1914 och ännu
samma höst det officiella meddelandet
rörande planerade åtgärder i Finland, vilket
med rätta uppfattades såsom en formlig
dödsdom. Svaret blev jägarrörelsen, som till
en början föreföll flertalet av de
konstitutionella politikerna alltför desperat. En av
dem formulerade senare, i syfte att försvara
sin tidigare avvisande hållning, paradoxen
att jägarna »hade orätt men fingo rätt».
Att de i egentlig mening hade orätt, torde
knappast kunna påstås. Men väl är det
sant, att utgången av deras djärva företag
var ytterst oviss, och det hade de klart
för sig. Efter publiceringen av det ryska
regeringsprogrammet tycktes emellertid
ingen annan utväg möjlig: Finland hade
endast ett kort, och ett osäkert, att spela
ut. Vad männen i 27. preussiska
jägarbataljonen drömde om var en i samband
med en tysk landstigning iscensatt resning
av ett enigt folk; det under
författningskampen uppkomna socialdemokratiska
partiet, som vid valen till den första
enkammar-lantdagen hade framträtt såsom det
starkaste av alla, ansågs bergfast pålitligt, om
det gällde en frihetskamp mot tsarväldet,
och gammalfinnarna hade omsider fått
ögonen öppnade för sin egen felkalkyl och
stodo nu till största delen i
oppositionens led.

Men så kom omsider den ryska
revolutionen. Den bröt Rysslands militära kraft,
varigenom Finlands befrielse
underlättades, men ledde samtidigt till en inre
splittring, som kom att ge frihetskriget dess
tragiska dubbelprägel. Ty det
socialdemokratiska partiet ansåg målet nått med
tsardömets fall; mot de bundsförvanter och
vänner, som hade ryckt till sig makten i

Ryssland, var man inte hågad att kämpa.
Tvärtom frestades man starkt att utnyttja
läget till att med ryskt bistånd
genomtrumfa det socialistiska programmet även
i Finland. När slutligen fram på hösten 1917
den radikalaste flygeln inom den ryska
vänstern, bolsjevikerna, med vapenmakt
hade gjort sig till herrar, blev frestelsen som
känt övermäktig, och majoriteten inom
Finlands socialdemokratiska parti svek
temporärt sina demokratiska och liberala
ideal och tillgrep bolsjevikiska metoder.
Samtidigt som den inhemska regeringen,
senatens ekonomidepartement med Pehr
Evind Svinhufvud i spetsen, genom de
såsom regeringstrupper erkända
skyddskårerna begynte befrielseverket mot den
ryska soldatesk, som höll landet besatt,
reste sig det socialistiska röda gardet mot
regering och folkrepresentation.

Under det skickelsedigra året från våren
1917 till våren 1918 deltog Kaarlo Juho
Ståhlberg i lantdagens arbete. Det var
under denna tid som författaren till dessa
rader kom i beröring med honom och
personligen blev i tillfälle att följa med hans
verksamhet. Ståhlberg var det ungfinska
partiets ledare. Även i den mest
upphetsade omgivning och de mest dramatiska
situationer — och sådana saknades
sannerligen icke under de båda lantdagarna 1917
—- bibehöll han det kalla lugn och den klara
saklighet, som städse präglade honom. En
episod har särskilt fäst sig i mitt minne.
Den hänför sig visserligen icke till
lantdagsarbetet, men den inträffade nämnda
år, under mellantiden mellan 1917 års
första och andra lantdag. Ståhlberg
tillhörde på den tiden Helsingfors’
stadsfullmäktige. Den 17 augusti handlades bl. a.
frågan om lönerna i stadens
nödhjälpsarbeten, och i enlighet med gällande kutym
fastställdes de till ett något lägre belopp
än i de ordinarie arbetena. En talrik
massa demonstranter hade samlat sig, och
när sammanträdet fram på kvällen avsluta-

74

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free