Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Åt Häcklefjäll. Av Sigurdur Thorarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurdur Thorarinsson
i god Malvasir,
klunkom, Welam Welamsson,
och blomstrom och blommom,
åt Hecklom vi kommom.
Isolation har i alla tider befrämjat
ryktes-smideri. Det dröjde icke länge efter Islands
upptäckt innan de vildaste rykten började
cirkulera ute i Europa om denna isolerade
naturundrens ö ute i Atlanten. Tidigt
började man sålunda förlägga helvetet dit. Enligt
de gamla nordiska föreställningarna om
dödsriket, »Hel», var detta emellertid en isens
och köldens boning, något som för nordbor
är en naturlig tanke och säkert kan förstås
av dem som upplevat de tre senaste nordiska
vintrarna. Föreställningarna om ett varmt
inferno komma först med kristendomen. De
ha sin naturliga uppkomst i orientens
bränn-heta ökentrakter.
De första föreställningarna om de
fördömdas hemvist på Island torde ha varit knutna
till isen. I förordet till Saxo Grammaticus’
berömda danmarkshistoria (Gesta Danorum),
skriven omkring 1200, finnes en
islandsskildring, vari det bl. a. omtalas, att drivis
emellanåt föres mot landet i väldiga mängder och
stöter mot de klippiga kusterna med
öronbedövande dån varvid det från djupen höras
besynnerliga jämmerrop. »Man har ansett»,
skriver författaren, »att de själar, som dömts
för brottsligt leverne, sona straffet för sina
förbrytelser i den stora kölden.»
I den några årtionden yngre norska
skriften »Konungs skuggsjå» (Konungaspegeln),
uttrycker den anonyme författaren den
uppfattningen, att Islands glaciärer äro de
fördömdas hemvist, men han omnämner även,
att den helige Gregorius enligt en dialogus
berättar om pinoställen i Siciliens eld och
menar, att med större sannolikhet är ett
inferno att söka i den isländska elden. Här
mötas alltså hedniska och kristna
föreställningar om dödsriket, men enligt bägge
ansågos skäl föreligga att förlägga helvetet till
Island.
Med tanke på det som förut framhållits
om användandet av ordet Häcklefjäll i
svenskan är det av intresse att konstatera,
att den sannolikt äldsta uppgiften som finns
om ett värmeinferno på Island, och då
närmare bestämt i Hekla, kan spåras till Sverige.
I en krönika som en munk Alberich i
Cister-cienserklostret i Troisfontaines skrivit
omkring mitten av 1200-talet omtalas det stora
slaget vid Fotevik, numera kallat Höllviken,
i Skåne år 1134. Detta särdeles blodiga slag
stod mellan Erik Emune och hans riddare
å ena sidan och danska kungen Niels och
hans son Magnus samt deras fotfolk å
andra sidan. Eriks riddare nedmejade
danskarnas fotfolk och Magnus samt fem biskopar
stupade även. Härom berättar munken
Alberich: »Om detta slag och om kung Niels’
son Magnus, fem biskopars och många andras
död har en abbé från cistercienska ordnen
i Sverige berättat, att samma dag som de
slogo ihjäl varandra, sågo fåraherdar på
Hys-selandia [d. v. s. Island] deras själar flygande
i svarta korpars och diverse andra fåglars
skepnad, jämrande: ’ve, ve, vad hava vi
gjort, vad haver hänt oss’. Andra
fruktansvärt stora fåglar liksom gamar drevo dem
framför sig och störtade dem, så att
fåraherdarna sågo på, ned i det isländska infernot.
En av dem som åsågo detta blev senare munk
av cistercienserorden och berättade ofta för
bröderna om allt det han sett och på ett
allmänt möte i cistercienserorden omvittnade
abbeer från Danmark, att allt detta var
sanning.»
Munken Alberich fortsätter sedan med att
»om nämnda isländska inferno, som är
beläget i ett berg kallat Eclafeld» referera en
bok av en viss herr Herbert av Clairvaux,
där det bl. a. står att »den berömda
vulkan-kitteln på Sicilien plägar kallas helvetets
glugg, så som det ofta kunnat bevisas föras
dagligen dit de fördömda dödas själar för
att brännas, denna kittel lär dock enligt
utsago vara som en ynklig eldstad i
jämförelse med det fruktansvärda isländska
svalget».
Det skulle föra för långt att här närmare
redogöra för alla de fantastiska berättelser
om Hekla-infernot som florera i den
europeiska litteraturen alltifrån 1200-talet och
fram emot våra dagar. Det bör dock
framhållas, att på själva Island tycks
befolkningen aldrig ha varit benägen att förbinda
några övernaturliga företeelser med Hekla.
I de gamla isländska krönikor som redogöra
för Heklas utbrott finns endast två
uppgifter om vulkanen som de fördömdas
pinoställe. I Flatö-annal står om Hekla-utbrottet
1341 bl. a., att folk som begav sig till
utbrottstället »tyckte sig se fåglar flyga omkring i
elden, både små och stora, med olika läten,
ansåg folk det vara själar». Och i Jön Egilssons
biskopars-annaler berättas om utbrottet 1510,
vilket började Jakobsmässoafton (25 juli),
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
