Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Åt Häcklefjäll. Av Sigurdur Thorarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt H äcklefjäll
Albert Engström. Lavaströmmar på Hekla.
Bjarni Pålsson. Den åtminstone i Sverige mest
kända Heklabestigningen är utan tvivel Albert
Engströms som företogs 1911 tillsammans
med botanikern Thorild Wulff och en
engelsman, Lawson, och mästerligt beskrivits av
Engström i hans klassisk vordna bok »Åt
Häcklefjäll». Jag tror ej att jag på ett bättre
sätt kan ge föreställning om bestigning av
Hekla än genom att citera några rader ur
Engströms skildring.
» . . . En svart vägg höjde sig framför oss.
Det var lavaströmmen från 1845—46, som
här delar sig i två armar mellan vilka vi
redo in. Här upphörde all vegetation.Askan
började och ur den höjde sig fantastiska
lavablock, spridda i början, men allt tätare, ju
längre vi kommo, tills vi slutligen redo mellan
två mäktiga väggar av lava, väldiga
slaggmassor med skarpa konturer mot luften.
Pimsten och skifferliknande mineralstycken,
gula, röda och svarta stenar lågo strödda i
askan där hästarna mödosamt arbetade sig
fram.
Mr Lawson ville redan här börja samla
mineralier som minnen från Hekla och endast
med svårighet lyckades vi övertyga honom
om det mera praktiska i att samla på
återvägen.
Till höger höjde sig svarta och röda kratrar
över lavaströmmens krön, brända som i
gårdagseld. Röda stoftmoln lösgjorde sig
ibland från deras sluttningar. Det måste
således blåsa däruppe. Här nere var
fullkomlig vindstilla.
Allt högre bar det. Nu glänste det första
snöfältet vitt emot oss . . .
. . . Och så gingo vi upp på högsta toppen.
Den liksom sög oss och vår trötthet var
borta.
Där står ett litet stenrös. Marken är
beströdd med olikartade och olikfärgade
stenar — somliga äro obsidian, säger Wulff,
svarta block med karaktär av mörkt
butelj-glas eller kanske snarare av stelnat beck med
glansiga brottytor.
Och alldeles nedanför branten ligger den
snöfyllda kratern.
Sikten är glasklar — icke ett moln på
himlen! Halva Island ligger som en solbelyst
reliefkarta nedanför oss, omkring oss.
Glaciärerna gnistra i solen. Floders
silverband ådra de ofantliga vidderna, gröna fält
och kullar lysa som fläckar av liv i
landskapet, öknar breda sina döda ytor . . .
. . . Detta är ett sagoland, och på och i
Hekla bor sannerligen Gud, om det också
stundom låter som om osaliga andar skulle
jämra sig i dess innanmäte. Här måste Wulff
185’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>