Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Åt Häcklefjäll. Av Sigurdur Thorarinsson - En jungfrus höga visa. Av Gunhild Flodquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt H äcklefjäll
ningar genom tiderna. Men själv erbjuder
hon en tavla av tidlös skönhet där hon reser
sig över kringliggande sand- och lavaslätter.
Ingen vet när hon får sitt nästa
vredesutbrott, folket i kringliggande bygder är städse
berett därpå. Men ändå tror jag icke att
många i dessa bygder skulle vilja önska Hekla
bort från trakten. Så mycket betyder för
dem i deras gråa, strävsamma liv denna bild
av skönhet som de ständigt ha för ögonen.
Och det må varda mig förlåtet om jag då
och då i dessa tider, då mitt hemland är
isolerat, önskar, att jag för en dag eller så
skulle kunna göra som påskkäringarna
fordom, sätta mig gränsle över ett kvastskaft
och draga »åt Häcklefjäll».
EN JUNGFRUS HÖGA VISA
Av GUNHILD FLODQUIST
Vad såg du i mina ögon första gången
vi möttes?
Blev du skrämd? Blev du illa berörd?
Rubbades något i sin grundval?
Blev livets ovisshet större
eller din egen visshet mindre?
Väcktes en orosfylld aning?
Jämnades något ut inom dig?
Blev du ett känsligt vax
och en oroad vattenyta,
skaparen i födslovåndor
och leran i skälvande väntan?
Vad såg du då i mina ögon den gången
vi möttes?
Där fanns endast en fråga,
en liten enkel fråga: Vem är du?
Förebrå mig icke.
Inte rår jag för jag undrar vem du är,
det blev mig inte givet att se klart.
Jag är en bäck som rusar ned i stor iver,
ett hastigt vatten som intet speglar,
som stänger ögat från bottnens stilla
fasthet.
Är du trädet som vill spegla sin
vindrörda krona?
Är du fisken som vill simma,
hjorten som söker svalka?
Du är välkommen.
Stå tyst bredvid mig,
besegra mitt flöde,
svalka din strupe och drick dig otörstig,
men förebrå mig inte min ilande yta,
förebrå mig inte frågan i mitt öga. —
Är du havet?
Låt mig då få vila hos dig,
äntligt stilla, äntligt klar och speglande.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
