Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Av Artur Lundkvist
ii jm sensation är den svenska titel
man givit Orson Welles’ debutfilm »Citizen
Kane», och en sensation har det blivit i
recensionsspalterna. Gamla förhärdade
filmrävar har överbjudit varandra i entusiasm
inför detta filmverk av en självmedveten
tjugufemåring och kallat det en genial, en
revolutionerande skapelse. Det är
naturligtvis överdrift. Vore det verkligen en genial
och revolutionerande film skulle den inte så
snabbt vunnit erkännande, allra minst bland
vanemässighetens professionella företrädare.
Det är dock ur många synpunkter en
intressant och ovanlig film. Den är tekniskt djärv,
brutalt kraftutvecklande och rymmer en
utomordentlig skådespelarprestation. Men den
verkar konstruktion och reportage, en
produkt av journalteknik och teatraliska
arrangemang. Något djupare liv, någon övertygande
psykologi rymmer den inte.
Orson Welles är en ung teaterman från
Broadway som vetat att imponera med sina
genifasoner, och utan tvivel är han en
artistisk kraftnatur, understödd av
överklassynglingens obegränsade självsäkerhet. Mitt i
filmens kollektivitet har han, åtminstone för
sin del, velat hävda det individuella
skapan-dets möjlighet; han är i hög grad ensam sin
films upphovsman, dess diktare, regissör och
viktigaste skådespelare. Han har
teatermannens respektlösa hållning mot filmen; däri
påminner han mycket om Sacha Guitry.
Han använder kameran för att reproducera
en räcka teaterscener, som han från sin egen
fantasi flyttat ut i verklighetens rum. Han
tycks med nietzscheansk självmedvetenhet
betrakta sig som en kulturvärldens
övermänniska, en aristokratisk anarkist utan
solidaritet med det samhälle som ger honom hans
privilegier. Hans kritiska hållning har heller
inget riktigt underlag och får inga verkliga
konsekvenser; det blir bara ett stycke
kallhamrat genomskådande. Filmens scenario
kunde mycket väl vara hämtat från någon
av de satiriska porträttskisser varmed Dos
Passos interfolierat sin romantrilogi »U. S. A.»;
själva filmstilen påminner förresten inte så
litet om dessa prosastyckens nyckfullt brutna
rader och konstruktivistiska uppbyggnad.
Med en viss rätt har Welles’ fantasibiografi
över medborgare Kane blivit betraktad som
en karikatyr av tidningskungen Hearst; men
det har ingen betydelse för filmen som
konstverk. Den visar en man som dör ensam i sitt
vansinnigt väldiga, praktbelamrade slott.
Hans sista ord gäller inte en kvinna, en
tidning eller en staty, utan barndomens kälke.
Och filmen kastar sig in i ett analytiskt
tvärsnitt genom hans liv. Modern blev plötsligt
rik på gruvaktier och överlät gossens
uppfostran åt en bank; det var då hans
mänskliga navelsträng blev avsliten, han förlorade
sitt eget själv, sin djupare natur. Han blir
bara ett tomt jag, ett skal som kan fyllas
med vad som helst, och världen blir bara en
overklig seen för hans tilltag och attityder.
Han gör vad han vill: rikedomens och
framgångens banalitet pepprar han med
sensationer, tidningsföretagen gör han till ett
hasardspel av gangsteraktig journalistik. Han
bygger en opera åt en älskarinna som inte
kan sjunga och tvingar fram hennes
berömmelse. Han frambringar och förintar i en
härva av självmotsägelser, utan åsikter, utan
känslor, barnsligt upptagen av sina egna
roller. Han vill dock bli älskad, vara föremål
för känslor, både när det gäller kvinnor och
politiska väljare. Men han har bara pengar
att ge, är bara pengar, uppstoppad och
svällande av sedlar, fysiskt och psykiskt
deformerad av rikedom. Allt som omger honom
är köpt för pengar, värdelöst, och slutligen
står han inför den tröstlösa tomheten i ett
liv utan mening och mål.
Filmen vill vara en djupbiografi, en
psykologisk och social analys, men använder sig
av journalupptagningens ofrånkomligt ytliga
teknik. Den skär igenom massor av
utanverk och livlös substans, men dissekerar
blott en gestalt av papier maché. Människan
bakom filmbildernas hopade fakta får
betraktaren själv väcka till liv i sin fantasi,
med stöd av detta material. Felet ligger i
tekniken, metoden, som är mekanistisk i
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
