Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
stället för organisk, och därvid hjälper inte
den kraftfulla personframställningen. Welles
gör rollen Kane virtuost, med tyngd och
tomhet, plastiskt gripbar och gäckande
formlös; han styltar omkring som en levande
jätteaffisch eller ett monument. Det finns
gott om bilder som snärtar till, knallande
övergångar, plötsligt inslungade symboler.
Det finns sammanträngda tidsperspektiv
(Kane och hans hustru vid frukostbordet)
och pikerande känsloblandningar av lust och
olust (flickan med tandvärk som samtidigt
skrattar, klagar och flirtar). Welles’ speciella
perspektivkonst är annars teaterscenens; han
eftersträvar att med kameran framskulptera
en tredje dimension, understödd av
skugg-effekter, av utstuderade ställningar och
rörelser. Han arbetar även med materialtyngd
symbolism, sannskyldiga mardrömmar av
anhopad rekvisita. Det är en av de stora men
ofullgångna ansatsernas film. Orson Welles
är förvisso en yngling med krafttag och
glupsk aptit; men är han verkligen konstnär,
filmdiktare, människoskapare? Är han inte
snarare ett slags vilsekommen ingenjör, en
förirrad handlingsmänniska, som med sin
diktatur vill framtvinga levande dramatik?
Störst betydelse har nog hans
filmexperiment som symtom, som vittnesbörd
om vad en enskild filmskapare kan
åstadkomma. Det är dock en anmärkningsvärt
oavhängig produkt, den tar föga hänsyn till
publiksmak och allmänna fördomar, den äger
social och teknisk djärvhet. Den kan
måhända signalera en uppryckning av
filmproduktionen, ett höjande av kraven; den kan
i bästa fall bli vägröjande för filmer av mera
självständig hållning, med kritisk inställning
och personligt präglad stil.
Farlig kvinna är René Clairs första
amerikanska film, förmodligen tillkommen efter
långvarig kamp mot standardiseringen för att
få bevara åtminstone något av sin egenart.
Den har ganska stor likhet med hans tidigare
filmer, utan att vara enbart en gengångare.
Den äger åtskilligt av hans franska poesi,
det maliciösa, trånande och desillusionerade,
med ett stänk av surrealistiskt bisarreri
(förnimbart redan i öppningsbilden med
brudklänningen som flyter i floden). Det är en
sidenlen atmosfär över hans New Orleans för
hundra år sen, ett svagt mjölkfärgat ljus,
med vars hjälp kameran åstadkommit
bildsviter patinerade och ådrade som gammal-
dags gravyrer. Det är kanske denna
raffinerade bildyta, tillsammans med scenernas
artistiska arrangemang, som utgör filmens
största tjusning. Förloppet är bara en frivol
saga, där pengar ställs mot manlighet,
so-cietetsprakt mot naturkraft, den giktbrutne
bankiren mot den vige sjömannen. Där
emellan fladdrar Marlene Dietrich, en falsk
grevinna, åtrådd, oberäknelig, en luftig fantom,
i en dröm av tyll, utan mycken likhet med
»Blå ängelns» robusta kroppslighet. Det är
en drift med respektabilitetens tråkighet och
tungroddhet, utförd med fulländad, lite
artificiell stil, med ett den skenbara lätthetens
behag.
Blod och sand är Rouben Mamoulians nya
filmversion av Blasco Ibanez’ roman, där
färgen skickligt utnyttjats för att höja
prakten och sinnligheten: tjurfäktardräkternas
orgier i guld och purpur, blå cigarrök, rött
kvinnohår mot grönska. Tyrone Powers
toreador är en lågpannad analfabet, glupsk på
mat, kvinnor och tjurdödandets ära, svällande
av exhibitionistisk manlighet. Historien äger
ett slags klassisk banalitet, kretsar kring
framgång och nederlag, pengar, sexualitet
och död. Filmen gör den till ett stegrat
skådespel för sinnena, med scener från arenan av
stor precision och effekt (fast dödsstöten är
censurerad: en missuppfattning av dess
förlösande uppgift). Och uppträdena drar patos
från Hemingways och Lorcas fördjupning av
döden om eftermiddagen. Rita Hayworth
gör sin lystna dona Sol till en kvinnostudie
i rött, av levande kött, med en formernas och
rörelsernas sugande skönhet.
Dimmornas bro, en film av Mervyn Le Roy
efter Sherwoods skådespel »Waterloo Bridge»,
leder tillbaka till förra krigets London: en
ung kapten träffar en balettdansös under en
zeppelinräd. När hon står utan
försörjningsmöjligheter och tror att han stupat blir hon
gatflicka. När han oväntat återkommer kan
hon inte gifta sig med honom och berövar
sig livet. Hela det känslopressande förloppet
hänger på att hon är för hämmad att kunna
tala vid ett par kritiska tillfällen (först och
främst vid sammanträffandet med hans mor).
Denna av orimlig ädelhet motiverade
tung-häfta innebär en alltför grov nödhjälp åt
intrigen och gör att man förlorar intresset
för senare hälften av filmen. Har Robert
Sherwood, en dramatiker med ambition,
verkligen konstruerat något så svagt? Filmen
är hållen i en mjuk, fyllig, men långsläpig
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
