Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
stil: påminner om präktigt ylletyg som i
fylliga veck anhopas. Ibland hinner också
betraktarens fantasi fore händelserna på
duken, vilket är olyckligt för omedelbarheten.
Vivien Leigh är nästan plågsamt intensiv i
sina hämningsscener. Taylor, mannen som i
sin glada utåtvändhet ständigt är färdig att
handla och gripa verklighetens lustobjekt,
får lära sig avståendets melankoliska
tom-hänthet.
Första gängen jag såg Dej är gjord av
George Stevens efter romanen »Penny
Serenade». Ett ungt äkta pars förhoppningar på
barn grusas vid en japansk jordbävning. Det
enda innehållet i deras tillvaro blir sedan en
liten adopterad flicka. De bortkomna unga
makarnas vedermödor med småbarnsskötsel
är filmens fynd och huvudsakliga innehåll:
det är en helt realistisk studie av blöjors och
difläskors skräck och lockelse. Filmen
berättas i litet tröttsamma återblickar till en
repertoar av grammofonskivor; dess nutid
uppfylls av barnets plötsligt påkomna frånfälle,
som för äktenskapet till skilsmässans rand,
innan det räddas av ett nytt fosterbarn.
Förtjänsten med denna film är att den är
närgången mot vardagslivet och trovärdigt
speglar vardagliga människors intressen. Cary
Grant är husfaderligt lunsig och Irene Dunne
en nervspänd kvinna av den litet falnade
typ som man inte direkt känner behov av
att få betrakta även på bio.
Den stora lögnen, i Edmund Gouldings regi,
behandlar också äktenskapets barnproblem.
En kvinna utan barn tror sig ha förlorat sin
man flygaren, hon tar resolut hand om en
rival som ska föda hans barn, disciplinerar
henne så att hon inte ska fuska med det
besvärliga havandeskapet och spelar sedan
själv den lyckliga moderns roll inför den
återbördade mannen. Intrigen är omöjlig,
men hat- och konkurrensscenerna mellan
Bette Davis och Mary Astor är laddade. De
sliter häftigt den vacklande mannen emellan
sig: en liten byxklädd lady på en lantgård,
viljestark, sorgset kupögd, och en drickande,
otålig, kraftutvecklande kvinnlig pianist. Här
som i en rad andra filmer gör Hollywood
barnpropaganda på omvägar, men kriget
börjar tydligen att även i Amerika
aktualisera återväxten.
Din nästas hustru, Garson Kanins
filmupplaga av Sidney Howards pjäs »They
Know What They Wanted», skildrar först
den italienska emigrantbefolkningen i Kali-
forniens vindistrikt: primitiva och naiva
människor, dyrkare av jord och sol, med
kvardröjande rituella festvanor. Så beger det
sig att den gode vinodlaren Toni skaffar sig
en tillämnad hustru per brev, en litet nött
och desperat servitris, som inte genast
förstår att uppskatta den lurvige Toni. Hon
låter sig hetsas av en tilltagsen pigtjusare,
blir besynnerligt nog med barn efter en kyss
i kvällsdunklet och mottar till slut Tonis
storslagna förlåtelse. Toni tänker med
hjärtat och gläds åt livet, vet inte av nerver och
nevroser, är i harmoni med jorden och Gud.
Laughtons gestaltning av honom är ett prima
förvandlingsnummer, hans vanliga sadism är
bortknådad ur ansiktet; men naiviteten slår
ibland över i infantilism.
Jag vill ha vingar heter Mitchell Leisens
bidrag till en just nu översvämmande genre:
flygfilmernas. Den gör reklam för Amerikas
flygvapen och drar sig därvid inte för att
utnyttja en enkel veckotidningshistoria.
Flygundervisningen andas spänning, och
uppvisningarna är rymdstormande men numera
alltför vanliga. Tendensen går ut på
av-sexualisering: att flyga är viktigare än lyckan
med en kvinna. Veronica Lake debuterar som
en sensuellt stiliserad vamp, ormslank, hes
i stämman, vulgär under utstyrseln.
Reuter meddelar är en ny biografisk film
av William Dieterle, om grundläggaren av
Reuters nyhetsbyrå, som Edward G.
Robinson gör till en liten fyrkantig man med
plågade ögon, tankfullt världsfrånvänd men
ändock med förmåga att handla snabbt.
Från besvikelser och framgångar med
brevduvor i Belgien kommer han till London
och börjar sin nyhetsbyrå under ytterligare
en rad motigheter, följda av triumfen vid
Lincolns död. Materialet är känslosamt
tillrättalagt och scenerna har ofta tillspetsats
på ett föga övertygande sätt; filmen saknar
den fyllighet som ger illusion. Dieterle har
nöjt sig med en blek imitation av sina tidigare
storfilmer om Zola och Pasteur, vars fördolda
svagheter här framträder i avslöjande
nakenhet.
Korsdrag i paradiset är en ny komedi av
Lubitsch, byggd på en gammal pjäs av
Sardou. Upptakten är rik på provokativa
uppslag och infall, som tyvärr tappas bort i
stället för att fullföljas. Den hickande frun
och den excentriske musikern som råkas hos
en psykoanalytiker väcker ovanlig förväntan;
men så sätter chargeringen in och musikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
