Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
samhet, alltför svepande summarisk och
övertonande, med bristande koncentration kring
väsentliga situationer. Parisinteriörerna är så
bra att man tycker de fordrar franskt tal; och
småstadsskildringen är helt riktig med sin
tomhet och tystnad och rymd mellan husen,
vind i fönstren, kyliga vatten och svårmod
mellan ekarna. Gerd Hagman slår ut vingarna
i spelglädje, men passar inte riktigt i sin
äventyrliga inkarnation. Och Arnold Sjöstrand
verkade ovanligt tam under masken av
lånad demoni.
Lågor i dunklet är både skriven och
regisserad av Hasse Ekman, ett duktigt arbete
av den just nu mest lovande unge mannen i
svensk film. Stig Järrel gör en patologisk
figur i Montgomerys stil, som lärare vid en
idyllisk internatskola, med ett nattliv som
pyroman. Hans fall är något schematiskt
upplagt: en ungdom i instängdhet, under
moderns kuvande vilja, resulterande i fruktan
för livet och plötsligt uppblossande begär att
manifestera sin inneboende överlägsenhet.
Järrel ger verklighet åt figuren: hans ansikte,
rörelser och röst genomgår kusliga
förvandlingar. Sådant är nytt för svensk film, ett
försök till utvidgning av dess alltför snäva
områden. Adolphson har en enklare roll som
manligt renhårig rival, motståndare och
avslöjare. Inga Tidblad genomlider mycket
illusoriskt sitt påfrestande äktenskap med
psykopaten: en utblommat blek anemon, darrande
i blåsten.
Snapphanar, skriven av Karl Ragnar
Gierow och regisserad av Åke Öhberg, framfördes
först med oriktiga anspråk på att vara en
konstnärlig och historiskt allvarlig film. Det
är dock bara en underhållningsfilm med
enklare äventyr i historisk inramning. Den rätt
schablonmässiga berättelsen ter sig som ett
uppkok på Cederborg och J. O. Åberg. Man
får dock en känsla av tragiken i
göingebön-dernas gerillakrig mot de hårdhänta svenska
erövrarna. Där är nöden och konflikterna i
gårdarna, byar som brännas av straffexpedi-
tioner, foror som erövras av
snapphaneban-den, en falsk kurir, en mosse där ryttarna
drunknar, gästgivargårdar med kättjefulla
flickor. Allt för mycket är med, knappast
något får tid att hända riktigt. Och Edvard
Persson är malplacerad, träder ut ur ramen
och gör tragiken till makabert spex.
Tänk om jag gifter mig med prästen, Ivar
Johanssons version av den bekanta romanen,
uppvisar en rejäl och öppen realism i sin
bygdeskildring, med en prägel av skurade
bräder och vattenkamning, hårda livsvillkor
och ödslighet i själarna. Och hur det ekar
av ödslighet kring skolhuset när barnen drar
bort i skogen! Viveca Lindfors’ lärarinna är
tapper och våtläppad, med mod att leva
sinnligt. Rydebergs svage präst är drömögd
och mörk, en tvetydig blandning av älskare
och ångestfull asket. Lundelis stollige
lanthandlare är mera en traditionell
bygdekarikatyr. Mycket av det som händer verkar
inte vidare troligt. Skulle lärarinnan verkligen
följa med en sådan handlare på vift i
huvudstaden? Skulle hon bli mottagen med sitt
utomäktenskapliga barn i denna läsarbygd?
Och tar inte den kuslige predikanten alltför
stora risker? Men trots sådant har filmen
verklighetskontakt.
Farliga vägar, en filmberättelse av Ragnar
Josephson, regisserad av Anders Henrikson,
rör sig däremot i besynnerligt lufttomt rum.
Den vill skildra några tjeckiska flyktingars
vedermödor i Stockholm, men stannar vid
deras bekymmer för ekonomi och borgerliga
konventioner. Den unga kvinnan som ingår
skenäktenskap med en arbetare och efter
långt förakt ger honom en natt i skadestånd
innan hon far till Amerika: vilken omöjlig
historia! Det är sorglustigt att tänka sig att
en estetiskt grundlärd professor skrivit ihop
denna otympliga underhållning för folket.
Manuskripten, det är verkligen den svenska
filmens fatala svaghet. Deras författare bryr
sig tydligen långt mer om de goda honoraren
än om den diktaruppgift det dock gäller.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
