Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Glimtar ur kometernas Kosmos. Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Lundmark
kunder och lätt kunnat påvisas. Man antar
därför, att även de största kometernas massa
understiger en hundratusendel av vår planets,
ett belopp som svarar mot massan av ett
järnklot med 250 km:s diameter.
Det är då klart, att tätheten måste vara
synnerligen ringa även i kometernas tätaste
delar. Det förhållandet att kärnans storlek
hos en och samma komet undergår betydande
ändringar utesluter möjligheten, att den kunde
vara en sammanhängande fast kropp, något
som ej heller är tänkbart i betraktande av den
enorma hetta, för vilken kometerna utsättas
vid sitt närmande till solen.
Kometernas ringa täthet framgår även av
det förhållandet att de synas vara praktiskt
taget genomskinliga. Vid många tillfällen, då
de passerat stjärnor, har man undersökt om
ljuset från dessa undergått någon förändring
vid passagen genom kometsvansen, men i intet
fall kunnat finna den ringaste grad av
fördunkling. Såväl komet 1882 II som Halleys komet
av 1910 passerade mellan oss och solen, men
man kunde ej trots noggrant sökande
varsebliva kometerna projicierade mot solskivan.
Kometernas täthet skattas till mindre än en
sextusendel av luftens vid jordytan; endast
de bästa luftpumpar kunna åstadkomma en
dylik förtunning.
Kometerna ha ett spektrum av samma typ
som solens. De spektralanalytiska
undersökningarna ge vid handen, att kometerna äro
uppbyggda bl. a. av kol och kolföreningar
såsom kolmonoxid. Framhållas bör även
förekomsten av cyan, en förening av kol och
kväve.
Man har funnit att kometerna bestå av
diskreta partiklar, men att även självlysande
gaser finnas i alla hittills spektralanalytiskt
undersökta kometer. Det gäller utreda på
vilket sätt dessa gaser äro närvarande. Det
är föga troligt, att de fasta partiklarna äro
omgivna av var sin lilla atmosfär. Snarare
måste man antaga gaserna vara inneslutna
i partiklarna och frigöras på grund av den
starka upphettning, som inträder när
kometen närmar sig solen. Troligen bidraga även
solens elektriska krafter till gasernas
förgörande.
Det starkaste beviset för denna utveckling
av lysande gaser i kometkärnan har man ur
observationerna av kometsvansarnas
rörelser. I många fall kan man direkt se, hur
materia strömmar ut från kärnan mot solen för
att sedan på ett visst avstånd avböjas bakåt
och alltmer avlägsna sig från solen. I andra
fall åter synes materieutströmningen gå ut
blott från kärnans från solen vända sida för
att på större avstånd från kometen breda ut
sig solfjäderformigt. Någon artskillnad
existerar nog knappast mellan dessa bägge typer
av kometsvansar. Den senare är vanligen
iakttagen på fotografier, där kärnan och
koman blivit överexponerade, för att få en
tydlig bild av den mycket ljussvagare svansen.
Direkta iakttagelser ha visat, att även i dylika
fall utströmningen först går i riktning mot
solen för att sedan böjas av bakåt. Man kan
likna kometsvansarna vid ångpelare,
jämförliga med röken från en eldstad, och som
ständigt förnya sig.
Redan Kepler trodde att kometsvansarna
uppstå till följd av ljusets tryck på de små
partiklar, varav de äro byggda. Vid sina
observationer av 1680 års stora komet
upptäckte Hooke den förut omnämnda
springbrunnseffekten vid utströmningen av materia
från komethuvudet. I Principia diskuterade
Newton kometernas svansbildning och angav
de första metoderna att beräkna
svanspartiklarnas hastighet. Den som därnäst
utvecklade studiet av kometsvansarna var
Olbers. Hans studie av 1811 års stora komet
ledde honom till antagandet, att kärnan med
sitt omgivande hölje var innesluten i en ihålig,
nästan tom rotationsparaboloid, som bildade
svansen. Härigenom förklarades den ofta
iakttagna ringa ljusstyrkan i svansens inre
jämfört med kanterna. Olbers förutsätter, att
de i kometens atmosfär utvecklade gaserna
äro underkastade inverkan av bortstötande
krafter, som utgå såväl från kometens kärna
som från solen. De dubbla och flerdubbla
svansarna låta förklara sig av att kometen
utvecklar olika ämnen på vilka de
bortstötande krafterna ej verka lika. Olbers framkastade
också den tanken att de nämnda bortstötande
krafterna äro av elektrisk natur, en hypotes
som senare blev utförligt utvecklad av Zöllner.
Olbers’ idéer upptogos av Bessel, som 1835
tillämpade dem vid sitt studium av Halleys
komet. Härvid observerades för första gången
vridande och svängande rörelser hos den
utströmmande ljuskäglan. Dessa kunde
förklaras genom antagandet av en från solen
utgående polarkraft av elektrisk eller magnetisk
natur.
Frågan om kometsvansarnas allmänna form
och om beskaffenheten av de krafter, som
framkalla desamma har senare gjorts till före-
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
