Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Heidenstams postuma böcker. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
till Olshammar var omgjutningen för länge
sedan färdig och han såg allt som han sett
det i inspirationens ögonblick. Lösryckta ord,
hela meningar och satsfogningar i
prosaboken har tidigare ingått i olika dikter och
lånar ofta den stora lyrikens glans åt den
gamle diktarens korta minneskapitel.
Mycket i boken handlar om släktingarna.
Heidenstam tecknar ett vackert porträtt av
sin driftige och kraftfulle morfader, som bröts
till sist av det motstånd en ny tid bjöd honom
genom en uppstudsig arbetare. Mormodern
var en originell gammal dam, som tycks ha
betytt mycket för sin dotterson. Hon hade
som barn suttit på Döbelns knä och kanske
hade hon redan då lärt något av det stolta
fritänkeri som blev hennes arv till
Heidenstam. Hon förmedlade den inte obetydliga
strömfåra av 1700-talets dikt och tankar som
ingår i Heidenstams produktion. Hon älskade
Lidner och hans patos och hon besatt den
kvickhet som Heidenstams generation som
den sista räknade till karaktärens bästa
egenskaper och vars traditioner från Voltaire
vårdades och hölls i helgd av den gamla
svenska adeln för att under 1800-talet så
småningom utträngas av borgerlig humor
och sentimentalitet.
Heidenstam var en släktkär man och var
inte främmande för en viss bördsstolthet,
även om han säkerligen inte gick så långt som
tant Molly, som vindade med ögonen föl att
inte bli igenkänd om hon på gatan mötte
någon släkting som kommit på kneken och
inte förmådde upphälla släktens traditioner.
De ännu i texten skönjbara svårigheter han
haft att brottas med när han berättade sin
tappre mormorsfars historia är ett ganska
rörande bevis på hans ärekärhet på släktens
vägnar. General von Vegesack är känd från
Fänrik Ståls sägner. Han var en krigare utan
tadel med många ärofulla ärr på sin kropp,
men ödet hade en fläck i beredskap även för
hans blanka vapensköld. När kronprins Karl
Augusts liktåg drog genom Stockholm 1810
hade Vegesack den menlösa hertig Carls order
att fara milt fram och ej bruka vapen. På det
viset blev det möjligt för den uppretade
folkmassan att mörda Axel von Fersen. Vegesack
förlorade i tumultet sin värja och fick maktlös
bevittna det hemska skådespelet, då Fersen
massakrerades. Den skammen tog honom
hårt och brann ännu på hans sentida ättlings
kinder. Utgivarna, fru Käte Bang och
professor Böök, låter det till och med i kommen-
tarerna skymta fram att svårigheterna med
denna episod spelade in när Heidenstam 1935
drog sig tillbaka från ett avtal med Bonniers
om bokens publicerande redan då. Till den
grad kände sig Heidenstam solidarisk med
sina förfäder.
De vackraste avsnitten i boken är ägnade
modern och fadern. Modern var en olitterär
människa. Hennes enda intresse var sonen.
Heidenstam beskriver henne som hurtig och
glad. Hon hatade sällskapsliv och längtade
alltid att utbyta de toiletter konvenansen då
och då bjöd henne att bära mot sin
tjärfläcka-de klänning på Olshammar. Hon lärde sin
pojke simma, rida och sköta segel. Hon
uppmuntrade honom att klättra i höga träd och
stängde in honom i gårdskyrkan en natt för
att härda honom mot mörkrädsla. Om hon
hade någon egentlig framgång i sina försök
att inplanta hos sin son dessa spartanska
dygder må vara osagt. Mycket tyder på att
Heidenstam som barn var en ganska
bort-fjäsad och vek liten gosse och hans klenhet
under åtskilliga år — han fick ju bland annat
sluta skolan tidigare än brukligt — inbjöd
naturligtvis de många kvinnliga
familjemedlemmarna att skämma bort honom.
Någon helt klar bild av sin far lyckas
Heidenstam inte ge. Han var en man som ej
hunnit den ställning i livet som hans
begåvning måhända berättigade honom till. Han
var hård och sluten i hemmet och talade under
långa tider ej ett ord till sin son. Slutligen
kom det till en brytning. Det var när
Heidenstam vid tjuguett års ålder med kvinnliga
släktingars hjälp genomdrev sitt giftermål
med Emilia Uggla. Försoningen dröjde till
kort fore faderns död. Han dog för egen hand,
sedan han i stolta ordalag motiverat sin
gärning för sonen. Denne man rymde inom sig
stora motsatser. Han var en svärmare och en
grubblare och hans praktiska läggning som
tog sig uttryck i att han upptäckte en ny slags
fyrar täckte bara en liten del av hans väsen.
Han var beläst och hade den djupa svingning
i själen som betecknar en människa helt
hemma i andens värld. Det är väl från honom
som Heidenstam ärvde mest.
Samtidigt med nedtecknandet av
barndoms- och släktminnena sysslade Heidenstam
också med annan litterär verksamhet. Han
nedkastade då och då på lösa lappar
reflexioner och utkast. Någon tanke på publicering
hade han ej. Ibland gällde det något inlägg
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
