Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Heidenstams postuma böcker. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstams postuma böcker
i en religiös, litterär, politisk eller filosofisk
fråga. Ibland var det små lyriska anslag på
prosa som han senare tänkte sig att gjuta
om i bunden form. Men skaparkraften infann
sig inte och lusten att trängas på
bokhandelsdiskarna hade, som han själv skriver, lämnat
honom. Ett urval av dessa anteckningar
utkom i höstas under titeln »Tankar och
utkast». Den är på sitt sätt en lika charmerande
lektyr som »När kastanjerna blommade».
Heidenstam är här mera förtrolig, mera
nonchalant, mera uppsluppen och kvick, kanske
också mera sig själv. Det är som att lyssna
till ett spirituellt bordssamtal efter
barndomsminnenas högtidliga högmässa. En rad
reflexioner berör stora kolleger i diktens värld.
Han umgås med dem oceremoniöst och
vänskapligt raljant som det var hans rättighet.
För den som älskar lyrik är boken en
guldgruva.
Till en del fortsätter Heidenstam att strida
på de fronter där han tjänade i sin ungdom.
Skillnaden är egentligen bara att
perspektiven fördjupats och vidgats, att luften kring
honom blivit svalare och renare och att han
med mera upphöjt lugn kan se omkring sig.
Han polemiserar mot det senare 1800-talets
realism och känner sig stolt över sitt djärva
grepp i »Vallfart och vandringsår».
Litteraturhistorien får kraftiga slängar, särskilt då
sökandet efter förebilder. Heidenstam har
säkert rätt i att poeterna inte läser hälften
så mycket som deras uttolkare tror. Däremot
delar han med större delen av mänskligheten,
inklusive åtskilliga litteraturforskare, den
vanliga vanföreställningen om anledningen
till att litteraturhistorien sysselsätter sig med
påverkningar. Det sker ju inte så mycket för
att påvisa lån och influenser, som för att
skilja ut det som är helt och hållet självsett
och nytt. Det är detta nya som oftast besitter
störst skönhet och som är ifrågavarande
diktares bidrag till sitt lands levande
litteratur.
Även sin strid med Strindberg
kommenterar Heidenstam vid några tillfällen. I
minnesboken får romanen ett kraftigt hugg,
välbehövligt i dessa läsecirklarnas gyllene tider.
Föraktfullt talar han om »romanen med
fett-hjärta och sin släpande gång i filttofflor, de
sysslolösas vän, hängmattans ängel,
patience-kortens rival».
Det allra vackraste och sannaste som sägs
i »Tankar och utkast» är reflexionerna kring
lyriken. Han säger på ett ställe:
Lyriken är själarnas djupaste självbekännelse, och
blottar klarare än allt annat de olika folkens innersta
väsen. Därför älskar och vördar jag lyriken mer än
all annan diktning. Tankar och känslor törsta efter
lyrik, och lyriken kommer först att tystna med de
sista människorna på jorden . . . Frågar du mig om
min religion så skall jag svara: den finner du i de
stora lyrikernas oförgängligaste dikter.
Och på ett annat ställe:
De innehållslösa dikterna finna utan svårighet
en lätt och flytande form. Obehindrat kunna de
hänge sig åt vilken formlek som helst.
Grannlåtspoem av det slaget ägna sig också bättre för
deklamation än till tyst läsning i en allvarstund och närmre
begrundan. Ett rikt innehåll blir ett sprängämne. Där
tankar och känslor brottas, kan för en hoptorkad
gammal språkfux åtskilligt tyckas värdelöst, som för
ett friskare öga just visar sig vara det träffsäkra, det
rätta. Där är nämligen formgivningens önskemål det
motsatta: det adekvata, det inifrån sanna uttrycket
för tanke och känsla.
Och ännu ett citat:
Till sitt innersta har litteraturen förblivit sig
tämligen lik ända från Homeros’ och Sofokles’ dagar. Det
är egentligen bara gudarnas, människornas och orternas
namn, som förändrats. I synnerhet gäller detta om de
verk, som voro djupast och skönast. Det beror därpå
att de handla om det väsentliga, det inom människan
oföränderüga . . . Han (diktaren) har endast sin
inbillning, sitt minne och sitt öga, sin vetskap om hur
människorna känna och tala i lugnets stund eller
förskräckelsens, i sorgens eller hatets. Om han nämner
dem konungar av Tebe eller ryska godsägare, om han
begagnar den ena eller andra verstakten — det är
ytterverk, som vi äro benägna att tillmäta för mycken
vikt. Det nya ligger till stor del i det formella och kan
visserligen fånga vår uppmärksamhet, men ej ens
denna skiftning på ytan är vid närmare påseende
något verkligt nytt utan snarare en redan förr prövad
omväxling.
Det är sådana ord som man minns och
känner sig tacksam för.
När man läser dessa båda så oändligt
vackra och upphöjda böcker av en ädel och
stor människa är det en sak som ständigt gör
sig påmint. Döden har här fått en så stor
plats. Det får väl delvis förklaras av att
Heidenstam när han skrev dem var en man
som stod den stoftliga förgängelsen nära.
Tydligen kunde han ej med samma lugn som
sin mor invänta döden. Hon brukade säga:
»Jag vet ej vad döden är, men jag vet, att
jag varken längtar efter den eller fruktar den.
Bädda mig i min grav som jag levat, och må
jag så glömmas.»
Men Heidenstam hade hela sitt liv haft
mycket med döden att göra. Redan som barn
grubblade han över dess gåta och de första
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
