Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Heidenstams postuma böcker. Av Olof Lagercrantz - Mardrömmen. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
dikter han skrev handlade om livets korthet
och om döden. När han lekte med dockor
intog begravningar i en gammal chiffonjés
lönnfack en framträdande plats. Långt fore
han hört talas om en person vid namn Hamlet
bevittnade han hur en dödgrävare lyfte en
dödskalle ur en gammal grav och gossen
fingrade nyfiket på den. När han med
mormodern åkte förbi kyrkogården förmådde han
henne att stanna även om regnet forsade ned.
Han ville besöka sin älskade tant Lotts grav
och det skäl han bevekte mormodern med var
egendomligt framsynt för ett barn. Han
frågade henne »vad hon själv skulle tänka
en gång i sin grav, om hon låg och längtade i
dagar, i veckor, kanske i år, och så jag åkte
förbi med stora blanka hästar utan att ens
stiga ur och unna henne en aldrig så kort
stund».
Döden skulle aldrig släppa sitt tag om
Heidenstams fantasi. Han säger på ett ställe:
»Sällan har det gått en afton i mitt liv utan
att jag, när jag blåste ut ljuset eller skruvade
ned lampans veke och såg den tyna och
slockna, tänkte på min dödsstund, ibland
med sorg, ibland med glädje, oftast kanske
likgiltigt och utan några bestämda känslor;
men själva tanken var där.»
Det finns ett samband mellan
förgängelsekänslan och den konstnärliga skapardriften.
Det är särskilt påfallande i Heidenstams fall.
Hans förkunnande av glädjen i ungdomen
var ingen lättköpt lära. Hans glädje var
vunnen i strid med förgängelsekänslan, ryckt kan
man säga ur dödens käftar. Sådan är väl till
sist all konst. Den skänker ögonblicket
evighetsljus och höjer det ovanför den jordiska
förintelsens lagar.
MARDRÖMMEN
Av GUSTAF ULLMAN
Ur fjärran röster mig kalla,
mana och befalla,
men vad, jag alls ej vet,
blott känner ett tvång att lyda
ett eggande krav att tyda
maningens hemlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
