Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Waldemar Bernhards topografiska träsnitt. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Waldemar Bernhards topografiska träsnitt
Karlfeldts »Sångsgården)) i Sjugareby.
under 1700-talets sista år utförde i den vägen
står även internationellt sett mycket högt.
Thersners Fordna och närvarande Sverige,
påbörjat 1817 och fullbordat långt efter hans
död, 1867, står konstnärligt icke så högt,
Billmarks litografier fingo tack vare hans
mycket skicklige parisiske litograf ett annat
konstnärligt behag. Bland det utsöktaste
som gjorts är den intressante, orolige särlingen
Ferdinand Tollins teckningar från 1840-talet,
delvis litograferade.
I modern tid ha två svenskar utom
Bernhard lagt upp jätteverk med svenska utsikter
i en rikedom och mångfald, som gör att
konstanmälaren gärna grävt upp Sueciaverket
som historiskt jämförelsematerial. Den ene
är Ferdinand Boberg med sina Nordiska
Museet tillhöriga kolteckningar, publicerade hos
Norstedts, den andre är Eigil Schwab, vars
landskapsskildringar i akvarell till en del
kommit ut hos Bonniers.
Faran för topografiska skildrare med
konstnärlig ambition ligger påtagligen i lättheten
att förfalla till schablon. Dalarne och Skåne
bli lätt lika varandra för konstnären som far
omkring med bil eller motorcykel och
producerar några hundratal blad »in modo apium»,
med arbetsbiets oförtröttade flit. Bröderna
Martin och Linnerhielm ledo självfallet av
denna uniformisering i tolkningen av
landskapskaraktären, men deras blad bli till
utsökta konstverk tack vare den, låt vara
ens-artade konstnärliga högkultur, som präglar
varje linje i dem. Mekaniseringen i
uttryckssättet är den fara som en massproducent som
dessa topografer knappast kan undgå. Ingen
av de tre moderna Sverige-tolkarna i bild —
det finns förresten en fjärde, icke föraktlig
men mindre känd, James Pauli, — har
undgått denna fara. Den förtjänst, som kan
läggas i den andra vågskålen är, utom
naturligtvis den rena konstnärliga kvaliteten, den
absoluta exaktheten, i fråga om vilken de
moderna i fotografien ha ett korrektiv, som
Dahlberg och 1700-talstopograferna voro
lyckligt omedvetna om. Bernhard förefaller
vara den som av alla moderna kommit längst i
fråga om trohet mot motivet.
Det fordras mycken kärlek för att över
huvud taget skapa konst. Bernhard hade från
början både klar syn och känsla. En liten
alldeles briljant uppsats om den gamla
Hunne-bergsgatan i Linköping, som han publicerade
i Östergötlands Fornminnes- och Museiför-
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
