- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioförsta årgången. 1942 /
236

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Folke Holmer

experimentlystet konstnärslynne, i en rad
ljusdallrande motiv från Frankrike spelar han
ut sin koloristiska känslighet, sin pricksäkra
förmåga att finna färgdominanter och dessas
»motspelare» i rikt nyanserade harmonier.
Gouacherna med motiv från medelhavskusten
och vissa av plagebilderna tävla med
akvarellerna i doftighet och raffinemang. Vad den
mannen kan njuta av färgernas egen logik!
Utöver förmågan att rationellt fördela
färgfläckarna över ytan har han den sunda glädjen
åt färg- och ljusflödet i och för sig. Det sprakar
av solenergi kring de mångfärgade
strandtälten, skuggor och dagrar leka ystert bland
solbadarna på den vita sanden vid det
grön-gnistrande havet, allt förvandlas till den fest
för ögat, som Grünewald helst av allt vill
mana fram som bildens quinta essentia, vilket
material han än behandlar.

När Norrland tolkas av en sådan målare
blir det föga av den monumentalitet, som
framkom ur Helmer Osslunds djupa
förtrogenhet med landskapets struktur. Lika litet
påminner det om Leander Engströms
drama-tiskt-dekorativa grepp om motiven — det
blir i stället ett skimrande färgflöde, en
orientalisk vision. Särskilt har lapplandshöstens
gyllne prakt ingivit honom en plötsligt
uppflammande kärlek till denna natur.

Martin Åberg, som hade en märklig
utställning i mars i Konstnärshuset, är ifråga
om arbetsmetod och uttrycksmedel en
konstnär av helt annan läggning än Grünewald.
Om den senares konst kan jämföras med ett
uppflammande fyrverkeri, liknar Åbergs
snarare den stilla lågan eller kanske än mer ett
milt sken från en halvt overklig ljuskälla.
Om någon i svensk konst söker nå fram till
den inre bilden, det av »drömsinnena»
behandlade motivet, är det Martin Åberg. Han
kan avskala den yttre verkligheten dess
oväsentliga detaljer för att i gengäld ställa
fram den i bild upplevda helheten. Själv tar
han gärna ordet »kosmisk» i sin mun och
därmed synes han vilja antyda att hans
skönhetslängtan syftar mot det eviga och förblivande
i natursynerna. Hans »Sommardikt», »Vägen
mot havet» eller den av vek melankoli fyllda
»Vår vid kyrkogården» genomsilas av ett
förandligat ljus. Dessa och andra verk röja en
lyrisk intensitet, som konstnären är tämligen
ensam om i svenskt måleri. Den sällsamma
effekten har oftast vunnits genom ett segt
arbete, ideliga strykningar och ändringar, tills
bilden motsvarat den syn Åberg vid första

mötet med motivet målade färdig i sitt
inre.

Många friskt inspirerade skisser vittna om
Martin Åbergs upptäckarglädje under olika
årstider. De senare årens somrar i Torekov
och på Hallands Väderö ha varit rikt givande.
Ögats första snabbinventering i naturen
präglas ofta av lycklig spontanitet. Men denna är
hos Åberg endast själva upptakten. Han vill
ta itu med problemen på nytt, omsätta
intrycken i större format, ge dem en ny dignitet.
Åter hemma i ateljén upplever han synerna
gång på gång och söker —- ofta med
förtvivlans energi — gestalta det slutgiltiga
budskapet.

Också som porträttmålare förmår Martin
Åberg söka sig fram till det förandligade
uttrycket. Hans porträtt äro inte torra
protokoll över utseenden. De vittna om konstnärens
djupa förtrogenhet med det mänskliga och
äga en svårfångad personlighetens charm.

När Färg och Form i februari firade sitt
tioårsjubileum med en stor retrospektiv
utställning i Konstakademien lade man en kväll
in ett livligt senterat »extranummer» —
professor Hans W:son Ahlmann berättade i ett
med härliga skioptikonbilder belyst föredrag
om »Konstnärer på Smedsudden». Auditoriet
utgjordes till bristningsgränsen av
»färg-och-formare», de utövande såväl som de
köpstarka, deras vänner och gynnare, supporters
heter det visst på idrottsspråk. Den som den
gången inte blott lyssnade till talaren utan
också till åhörarna uppfattade alla de ljud,
som brukar beledsaga en fängslande
föreläsning. Också den andlösa tystnaden är en
ljudeffekt av rang. Än mer nyanserad blir den,
om den droppvis bemängs med
igenkännandets puttrande småskratt, förtjusta små
explosioner, viskningar, ett och annat
vulkanutbrott av framstormande minnen, som ebbar
ut i suckar och sorl. Allt detta och mera till
kunde man avlyssna, då Ahlmann
rekapitulerade den egenartat förtätade idyll mittemot
Långholmen, som under förra krigsperioden
blev en älskad tillflyktsort för många av de
konstnärer, vilka senare satte fason på det
illustra företaget Färg och Form.

Det var ett riktigt grepp att anordna en
sådan minnesafton. Den gav perspektiv bakåt
för gruppens framträdande och dess gradvisa
stabilisering mellan två krisperioder. Om åren
1917, Smedsuddsskolans begynnelseår, och
1942 fixeras som ändpunkter, framstår en
tjugofemårsepok, som i sin första hälft såg

236

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free