Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
den svenska intimismen och naivismen växa
fram och i den andra bevittnade en markerad
nyrealistisk inställning vid sidan om det
alltjämt fasthållna fantasidraget. Den sista halvan
präglas också av en realistisk syn på
konstbildnings- och konstdistributionsproblemen.
Riksförbundet för bildande konst är endast
ett par år äldre än den nu tioårsjubilerande
organisationen Färg och Form. Samma
tioårsperiod har också sett tillkomsten av en
serie nybyggda museer ute i landet och
bevittnat en livlig kommunikation med
ambulerande utställningar, den ständigt utvidgade
baseringen och prövandet av olika metoder
att komma i kontakt med den tillväxande
konsthungriga publiken.
Färg och Form-utställningen gav ett
intressant tvärsnitt genom 1930-talets lyckligt
expansiva konstepok. Det skulle kräva
volymer att utreda frågan om de uppdykande nya
motivkretsar, som varierats under dessa år,
att söka fånga det väsentliga i glidningen
från den naivistiska tendensen över till det
senare mera kärvt formulerade programmet
eller att söka påvisa hur varje enskild artist
i gruppen utvecklats, mognat, stagnerat,
förvandlats under årens förlopp. I Färg och Forms
relativt korta historia har dock så mycket
hänt, som inte blott kastar ett ljus över
gruppens speciella förhållanden utan också
belyser viktiga sidor i hela vår nutida konsts
utvecklingshistoria.
På jubileumsutställningen voro följande
konstnärer representerade, (gruppens
nuvarande omfattning, om man undantar de
bortgångna Ivarson och Palm): Albin Amelin,
Victor Axelson, Gideon Börje, Ture Dahlö,
Martin Emond, Sven Erixson, Lars Florén,
Hjalmar Grahn, Erie Hallström, Bror Hjorth,
Ivan Ivarson, Johan Johansson, Hilding
Linnqvist, Nils Möllerberg, Axel Niisson,
William Nording, Torsten Palm, Patrik
Reuter-svärd, Gunnar Svenson, Hugo Zuhr.
Kombinationen rymmer som synes ett brett
register ifråga om individualiteter och
konstnärslynnen, kontrastrika personliga
motsättningar mitt i sammanhållningen. Om man
bara på måfå hugger ett par nyligen utställda
verk och beaktar deras signifikativa
konstnärliga uttryck, stöter man på skilda världar
men ändå ett odefinierbart samband i
renodlingen av det essentiella i den skildrade
företeelsen. Sven Erixson utställde i vår en
oljemålning »Sommarkväll på cykel», en
sprittande melodi, modern som en aktuell schlager
och ändå besläktad med den svenska
folkvisans gamla tongångar med sitt trohjärtade
nordiska stämningsanslag. Bland blommor och
blad i het solprakt susar flickan fram på sin
röda cykel, som ser ut som ett muntert stiliserat
blodomlopp. Den spontana brion i utförandet
vittnar om att inspiration och handling varit
ett vid konstverkets tillblivelse — inget
ängsligt analyserande, inget sökande efter ädelt
genomarbetad form men en glad iver att
hinna få bilden klar på duken, innan
beslutsamhetens friska hy förbytts i
eftertankens kranka blekhet. Hilding Linnqvist
måste också i sin »Trädgård i snö» gripa
den sprött förklingande situationen i
flykten och levandegöra den för det inre ögat.
Lätt snö har flockat sig i spjälrutor och
på smala grenar, ett skönt ögonblick måste
fångas innan det är för sent, och fasthållas
innan de mjuka figurationerna övergå i ny
form. Konstnärens intresse för detta naturens
formspel är besläktat med den kinesiske
konstnärens andlösa respekt för naturens
mysterium. Om någon målning i svensk konst på
kinesiskt vis kunde ha ett poem i skön
kalligrafi fogat till bilden, vore det denna.
Artistiskt är den ett mästerstycke i sina svala toner
med känsligt inmängda, varmare kontraster.
Tor Bjurströms utställning i mars i Färg
och Form förmedlade många njutningsrika
koloristiska upplevelser. Bjurström som under
många år verkat som lärare på Valand i
Göteborg har spelat en icke oviktig roll för den
s. k. Göteborgsskolan och dess tendenser mot
rätt ohämmad färgdiktning. Själv är
Bjurström med sin från fransk modernism, främst
Matisse, inspirerade stil en mera måttfullt
beräknande representant för den blommigt
koloristiska västsvenska falangen.
Göteborgaren Ragnvald Magnusson, elev
till Bjurström, har nyligen utställt i Modern
konst i hemmiljö. Han går i en hetsigare
koloristisk klass med stundom träffsäker förmåga
att fånga in ett vackert ljus i sina tavlor.
En hel grupp »Göteborgskonstnärer» utställde
i Svensk-franska konstgalleriet med Inge
Schiöler och Ragnar Sandberg som de
mest fängslande deltagarna. Schiölers utsökta
måleriska begåvning har ofta omvittnats
under senare år, och vad den excentriske
Sandberg beträffar hyllades han i höstas på
Konstgalleriet i Göteborg som en nyskapare av
rang, en fabulerande artist med frisk syn och
ofta fascinerande experimentlust, en figur för
sig i svensk nutidskonst.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
