Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Värmländskt kulturarv. Uppteckningar av Sigrid Kjellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Kjellin
klar, röd färg, tonen över det hela är mera
utmanande, orneringen är rik. Dessa höga,
särskilt röda färger äro ej vanliga i Värmland,
man märker därav att Dalarna ej är långt
borta. Det talas också om att dalmålare
vandrat runt och satt sina rosor och mönster
på klockor och skåp och annat bohag. Att
ekshäringarna dock även själva givit sitt,
får man belägg för då man kommer in på den
vackra kyrkogården, där hundratals
handsmidda järnkors med varierande utseende
vittna om både tradition och mångsidig
kunnighet.
Till Rämmenstrakten kom jag över Oforsen
och allra först till Liljendals herrgård, som
har anor från svunnen brukstid. Järnkaminer
med rik ornamentering finnas dels vid
herrgården, dels ute på bygden, de äro utförda
efter modeller av Christoffer Myhrman d. y.
Tyst och stilla, liksom sovande är nu denna
ursprungligen finnbefolkade trakt, och i de
gamla smedshemmen ligger det
vemodsstämning över att här ej längre bedrives någon
verksamhet. En gammal smed visade, att
han hade »smedfönster» (små rutor) i sitt rum.
Han ville bra gärna ha den teckning, som
jag gjorde av en »perketång», sådan som
smedpojkarne använde, då de vände det
heta järnet. Kärleken till den gamla
brukstiden lyste ur hans ögon, då han talade om
smedernas arbete.
Lonnhöjden längre bort bjöd på en
utsikt över höjder och vidder, den ena
vackrare än den andra. »Mana» kallades den
sträcka, där vägen går högst och liknar
en hästman eller ryggås. Det hette »gå
över mana». En kvinna däruppe hade en
släktbrännvinsflaska, en riktigt vacker
bröllopsflaska. Hon berättade att hennes farfar
anskaffat en sådan åt var och en av sina
söner, och att de fingo en dylik flaska som
bröllopsgåva från hemmet. Vid stora kalas
eller bröllop skulle flere personer gå runt
bordet och servera ur dessa flaskor. Ju fler
söner det var i gården desto fler flaskor
fanns det. Ägarens namn etsades in jämte
blommor och ornament samt någon rolig
devis såsom: »Kom å sup», »Drick mig till»,
etc. Höksjön, i Rämmens socken, nära Neva
järnvägsstation är intressant i många
avseenden. Där på Steffan-Mattes gård bodde en
gång Henrik Larsson. Han hade för vana att
varje morgon gå ut på trappan och upphäva
»sitt ljudeliga Höksjörop», så att pigor och
drängar skulle vakna. En gång inne i Filipstad
hade han på hotellets trappa upphävt detta
sitt Höksjörop, så att polisen kom och
böt-fällde honom med 50 kronor. Han hotade
då att göra om ropet, men polisen lovade
betala tillbaka pengarne, bara han ville låta
bli, ty enligt sägnen var hans rop så starkt
att Rådhusväggen sprack och fönsterrutorna
sprängdes och hela stån fick skräck av ropet.
Rämmens och brukspatron Christoffer
Myhrman d. ä:s namn höra ihop. Han
utövade här en stor verksamhet, han byggde
dammar, masugnar, hamrar och gjuterier,
och vid Fjällrämsälven lät han i sand stöpa
grytor, mortlar m. m., sådana som ännu kan
påträffas där ute på bygden. Även Esaias
Tegnérs namn är på sitt sätt förknippat
med bruksrörelsen i Rämmen, i det att det
återfinnes på stålstänger, s. k. Tegnérsstål.
I Karlskoga uppsökte jag med förkärlek
de gamla bergsmanshemmen. Jag ville leva
mig tillbaka till de gamla långsoffornas tid
och tänka på väldiga kalas med mycken mat
och trygghet. Jag träffade också bergsmän
och deras fruar, vilka voro präktiga
representanter för en gammal stolt tid, kavata och
siratliga på samma gång. Kyrkogården i
Karlskoga är en sevärdhet. Man kunde tro
att furstar överallt äro begravna där. Så
spatiöst äro gravplatserna tilltagna och de
ligga på höjder, slingrande gånger gå runt i
den storartade parken. Jag har blott en gång
sett något liknande, och det var Jardin
Mortola, anlagd av en engelsman, några
kilometer in i Italien, från Menton räknat.
En fläkt från södern möter även i en annan
form där på Karlskoga kyrkogård, när man
plötsligt finner en ovanlig grav, med en stor
ellipsformad, liggande sten med en persers
namn på. Han lär — sägs det — enligt sitt
lands sed ha begravts stående, i en murad
grav, utan kista. Denne unge perser hade själv
slutat sitt liv. Man berättade, att orsaken
troligen varit en olycklig kärleksaffär vid
Bofors.
Vid Björnfallet, i de stora kronoskogarnas
trakt, togo kronjägarne hand om mig och
visade mig till rätta. I en liten stuga vid
Älgsjön, hos en liten gumma med dov röst,
hade jag riktigt roligt. I en soffa, som ännu
stod framdragen ett stycke på golvet, hade
tre konungar suttit år 1925, nämligen svenska,
norska och danska kungen. Anledningen till
besöket var en älgjaktslunch, som skulle
dukas upp och avätas där i stugan. Ett då
taget fotografi visade, utom kungarne, även
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
