Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Ljungquist. En modern novellist. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
Han förnimmer den tunga fuktigheten som
något mystiskt personligt levande. Med djup
och spännande glädje tycker han sig plötsligt
som en del av detta nattliga allt och
förnimmer vänliga och välsignande händer över
sig och sitt öde. Var det ej någon som ropade
honom? Så vänder han åter till sitt rum och
sin lampa, släcker, tänker på hustrun och
somnar. Men efteråt får han veta, att hon,
som sedan femton år levat samman med en
annan man, just denna natt mellan två och
tre har avlidit.
Händelsen är enastående i berättarens liv.
Lättvindiga slutsatser drar han inte. Men —
»vilken hemlighetsfull del av detta obegripliga
liv var verksam i de ögonblicken?» Kom det
ej likt en skygg erinran om något ljuvligt
som en gång betytt mycket? Och han levde
åter däri.
Den nattliga lyriken om moln och mörker
hopflätas också här oskiljaktigt med den
spöklika gåtan. Läsaren känner denna tunga
fuktighet kring sin panna, så levande är
berättelsen.
Novellen »En dörr står på glänt» hyser
likaledes en gammal historia som småningom
kommer fram. Och även här »snuddade ett
främmande medvetande» vid berättarens
medvetande, alltså den mystik Ljungquist gärna
rör sig med och här t. o. m. väl starkt och
utförligt trycker på. Eljes är det åter den
allmänna poetiska stämningen, tingens själ
och quinta essentia, som blir det värdefullaste
i historien: sommarvandringens poesi i det
svenska landskapet — Lj ungquists folk äro
ju gärna vandrare —, gröna soliga
skogsdjup med ensliga fågeldrillar, molnskuggor
över vida fält o. s. v., o. s. v., vari han
excellerar. Eller vistelsen på en lantlig
gästgivaregård och den »sommarnattskvava
bekläm-ningen» i själva ljuset över det rum, där de
två vandrarna, man och hustru, gått till
vila, så att berättaren ännu långt efteråt
hör »frasandet av de rena och vita lakanen i
sängen och fönsterhakens lätta rassel».
Sådant är inte för Ljungquist vad det skulle
vara för vanliga berättare: några små
faktiska enskildheter av likgiltig art, som kanske
lika väl kunde vara borta, nej hos honom
röra de själen. Tag sedan skildringen av det
alldeles människotomma huset dit vandrarna
råka in, där allting tycks dem besynnerligt
förtrollat och själva möblerna »tysta vittnen
till något som vi aldrig skulle få veta». »Jag
kände att mitt besök var oändligt betydelse-
fullare än jag anat.» Denna nästan spöklika
stämning brytes plötsligt av »en otäckt gäll»
telefonsignal, som i detta sammanhang verkar
minst lika spöklik. »Det var verkligheten som
trängde in i detta sovande hus» med sin
närgångna ton och den ger dem gåtans
lösning.
Hjälten i en av böckerna säges uppleva
landskapet med överkänslig visualitet och
ett förälskat och ångestfullt hjärtas fantasi.
Det gäller väl icke sällan diktaren själv.
Jag måste ge ännu några prov på denna
landskapspoesi. Dagar av »vidunderlig glans och
intensitet, med flammande vita moln som
långsamt tumlade omkring i ett djup av
smärtsamt outsäglig blåhet» — »fantastiskt
flammande och färgrika kvällshimlar över
en blickstilla vattenspegel vari jättelika och
drömtunga moln seglar» •—• åsknatten då
de två älskande lägga märke till hur
därutanför de tunga och mörka molnen vid varje
blixt framträda i sin fantastiska och ödsliga
skönhet medan inne i deras rum
rullgardin-snodden vid blixtarna verkar oberörd och
hem-tryggt trivsam! (Ännu en av de små iakttagelser
som höra med i Lj ungquists intima
mottaglighet. Han måste äga en otrolig mängd
sådana.) De älskande träda sedan ut i natten
och uppleva en underbar syn av åskmoln,
vilkas »högsta toppar reste sig i bländande
och nästan översinnlig vithet uppe i det
klara månskenets svala och oändliga värld».
Som vi sett; moln av alla sorter bli levande i
Ljungquists prosapoesi. Gamle dansken B. S.
Ingemann har skrivit en diktcykel om skyarna.
Ljungquist skulle ha nöje av att läsa den.
Blott ännu ett prov på hans ypperliga
stämningskonst skall jag taga, då i hans
senaste bok Vandring med månen de unga
älskande med sina friska sinnen uppleva
sommarkvällen i en liten svensk stad:
Det var egendomligt att se att solen ännu inte gått
ned. Nu lyste den på kyrktornet och de högsta trädens
toppar och på ett och annat rött eller grönt tak.
Han vandrade omkring på de kullerstensbelagda
smågatorna, och de flesta av dem låg i djup,
sommar-ljum skugga och doftade av utslagna syrener och
fruktblom, som drällde i yppiga klasar över murar,
staket och plank. Han kände lukter av nybakat bröd,
stekt sill, kaffe och nyskurade golv, för det var ju
fredag. Det var så tyst och gatorna låg så övergivna
att ljudet av steg kom en att vända sig om. Nästan
alla flickor som han mötte tyckte han var vackra,
och han undrade hur det kom sig. De gick så fjädrande
lätt och spänstigt på höga klackar, med vaggande
höfter och darrande bröst. De hade dunkelt glänsande
ögon och såg gärna på en, och när man vände sig om
och tittade på dem, vände de sig också om och log
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
