Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Georg Brandes’ och Oscar Levertins inställning till judendomen. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg Brandes’ och Oscar Levertins inställning
till judendomen
Av Anna Levertin
I DEN samling av bröderna Brandes’ brev
från huvudsakligen svenska
nittiotalsförfattare, som utkom till Georg Brandes’
hundraårsdag den 14 februari detta år,
utgöra Oscar Levertins brev till bröderna
Brandes ett betydande avsnitt, vilket också
påvisats i vår press, där uttalandena om
dem varit mycket erkännsamma. I en
recension fälldes emellertid följande omdöme,
som jag ej helt kan godtaga. Där stod: »Oscar
Levertin vidkändes bättre sin judiska börd»
(än Georg Brandes). Uttrycket »bättre»
föreföll mig föga adekvat, emedan det tycktes mig
som ett klander å ömse håll. Denna fordran
på framhållandet av ras och religion ställes
icke på en protestantisk eller katolsk
författare, varför skall det göras på en judisk? De
förre ha — eller ha inte — en religiös eller
nationell inställning, det är allt.
Georg Brandes’ ande var utanför de
geologiska och religiösa gränserna, han kände sig
som en ättling till Hellas och en
världsborgare, dock med hemmarätt i Danmark. Han
stred för judarna i Rumänien, i Polen, i
Finland, tog till orda i Dreyfus-kampanjen, ehuru
detta allt var föga opportunt — men han
led ej mer av förtryck och orättvisa mot
judar än mot andra olyckliga, förtryckta
medmänniskor. Under frihetens och
rättfärdighetens baner kämpade han livet igenom, en
Sankt Georg med pennan som svärd.
Georg Brandes har själv klarlagt sin
ställning till judendomen. Till hans femtonde år
var det judiska honom absolut främmande
och han kände sig helt som dansk.
Föräldrarna voro fritänkare och hemmet på intet
sätt judiskt betonat, ehuru sönernas varma,
sonliga kärlek nog får tillskrivas den judiska
släktkänslan. Det gick icke en dag, hur brått
Georg Brandes än hade, hur klen han än var,
som han ej gick upp ett slag till modern, som
överlevde fadern i många år, och berättade för
henne om allt som för ögonblicket
sysselsatte honom — och detta var förresten även
förhållandet med Oscar Levertin och hans
mor.
Det var först när Georg Brandes började
framträda offentligt, som hans judiska börd
blev angriparnas starkaste vapen.
Ehuru Brandes till sin naturell och
läggning var mycket judisk, kände han sig ej
som jude — eller ville icke göra det!
Judarnas förnedringstid låg honom så pass nära att
den klibbade vid honom. Han ville göra sig
fri liksom hela judendomen i Danmark, han
ville icke i litteraturen eller pressen veta av
detta »Jöderi», och han uppskattade föga
författaren M. Goldschmidt, vilkens utmärkta
roman »En Jöde» var så berömd. Han stred
ej för ras och religion utan för de mänskliga
rättigheterna för sig själv och andra.
I den digra minnesboken om Brandes, som
skrivits av hans vän dansken Henri
Nathansen, analyseras Georg Brandes’ karaktär. Det
tyckes som om denne vän (Gud bevare
oss för våra vänner!) umgåtts med Georg
Brandes mest med tanke på att efter dennes
död giva allmänheten varje skiftning i den
berömde kritikerns så skiftande natur.
Delvis har Nathansen lyckats, och kanske vill
han vara rättvis, enligt sin mening, ty en sida
beröm och en sida klander följa matematiskt
på varandra. Men det sålunda sönderhackade
»porträttet» blir på detta sätt ett slags
karikatyr. Nathansen, som var zionist, klandrar
skarpt Brandes’ brist på känsla för
judendomen såsom bottnande i snobberi och högfärd.
Må vara! Men insåg Brandes verkligen hur
starkt det judiska inslaget var i hans väsen
och hans begåvning? Ingen har väl till
exempel kommit Heine närmare in på livet än just
Brandes, därför att deras väsensart var
befryndad. När jag själv i min grönaste ungdom
gick och svärmade för Heine och råkade
Brandes i Köpenhamn, minns jag att jag tänkte
»du har i alla fall träffat Brandes!» Samma
tjusiga blandning av satir och vemod, samma
slagfärdighet.
Georg Brandes var som människa full av
fel och svagheter, och dessa lågo så på ytan
att alla kunde taga på dem. Han spelade sig
själv i händerna på sina fiender. Underligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:08:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1942/0313.html
