Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes’ och Oscar Levertins inställning till judendomen. Av Anna Levertin - »Gyckelskåpet». Av J. B. S. Chardin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och från samma år (1900) stammar ett
brev i vilket han först ber att få uppläsa i en
liten judisk diskussionsklubb i Stockholm, där
han själv föreläst ett par gånger, en uppsats
av Brandes, som tydligen måste varit riktad
mot judeförföljelserna i Rumänien:
... Ni vet hur innerligt jag känner dessa judiska
saker, och jag kan ej säga, huru mycket jag beundrar
det rättvisans patos, som bär denna artickel af Er
hand, liksom sà många föregående. Det måtte vara
härligt att kunna känna så och kunna tala så, när
man vet, att ens stämma når så långt. Under hvilken
enastående konstellation av vågens och lyrans
stjernbilder, rättfärdighetens och diktens, är Ni icke född,
kära dr. Brandes, och hvilken stolt förnimmelse
måtte det icke vara, att hela lifvet vara främst i
slaget mot dunkelmännerna och barbarerna, altid
marschalk »Vorwärts».
Det sista brevet från Oscar Levertin till
Brandes är en inbjudan till den fest i
Stockholm vid vilken min bror höll högtidstalet för
den danske gästen och slutade sitt vackra
anförande med orden »Herr Walter von der
Vogelweid ist unser Meister gewesen».
Det har ofta framhållits att Oscar Levertin
i motsats till Brandes var en sjuk människa
(t. ex. i företalet till brevsamlingen). Detta
var knappast förhållandet. Oscar hade vad
fransmännen kalla »en liten hälsa», och han
led av sömnlöshet. Det medicinska
uttalandet efter obduktionen gav vid handen att
han hade en oförbrukad kropp. Endast ärr
på vänstra lungan visade spåren av
genomgången bröstsjukdom (icke tuberkulos). Även
psykiskt var han frisk, fri från neurasteni
och andra psykiska störningar så pass som en
diktare kan vara det. Enligt Nathansen var
detta ingalunda fallet med Brandes. Denne
dog som en underlig, förgrämd, ensam man
vid 85 års ålder.
Oscar Levertins instrument var stämt i
moll, men även om hans dikt sysslade med
död och förintelse, var han ej tung och dyster
i det dagliga livet. Han skrattade så gärna
åt varje liten lustighet man berättade för
honom. Dock skratt och tårar höra ju samman
som handen och handsken.
Han hade arbetat mer än de flesta. Sina
dikter skrev han på lediga stunder, under den
korta semester han unnade sig på sommaren,
då han åkte tåg eller höll sig hemma för
något tillfälligt illamående. Vad skulle han ej
åstadkommit om han varit en fri man, som
hans vän Heidenstam! Han dog, därför att
han älskade hetare än de flesta och ägde icke
hatet som motvikt. Han dog i förtid vid 44
års ålder, obesmittad av kompromisser och
utmärkelser, därför att den gudarna älska
dör ung!
Georg Brandes! Oscar Levertin!
Vitterheten har för alltid inristat edra namn i sina
hävder till heder för edra respektive
fädernesland — och för judendomen.
————
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
