Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den befriade Prometheus. Av Shelley. Fyra brottstycken i svensk tolkning av Anders Österling - III. Jupiters fall - IV. Månens och Jordens växelsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den befriade Prometheus
Och du,
stå vid min sida, svept i ljuset av
den åtrå som förenar dig med mig,
Thetis, du evighetens klara bild!
Du ropade: »Vad outhärdlig makt!
Gud, skona mig! Jag tål ej dessa
flammor,
din blotta närhet genomglödgar mig;
likt den som av numidiskt huggormsgift
förvandlades till dagg, mitt hela väsen
upplöses i sin grund och sjunker
samman.»
Två starka andar, famnande varandra,
skapade då en tredje, som i styrka
dem båda övergår: den svävar nu
okroppslig mellan oss, av ingen sedd,
i väntan på sin kropp, som stiger upp
från Demogorgons tron. Hör, hjulens
dunder
som klyver nattens vindar! Seger! Seger!
Känner du ej, o värld, hur som ett
jordskalv
uppför Olympen nu hans eldsvagn
rullar?
Timmans vagn anländer. Demogorgon stiger ur
och närmar sig Jupiters tron.
Förskräckliga gestalt, vem är du, tala!
Demogorgon.
Evighet. Fordra ej ett värre namn.
Stig ner och följ mig genom
avgrundsdjupet.
Jag är ditt barn som själv du är
Saturnus’,
och starkare än du, och hädanefter
tillsammans måste vi i mörkret dväljas.
Lyft ej din åskvigg! Himlens tyranni
skall ingen taga efter dig i arv.
Men om du vill — det är ju maskars sed
att när de trampas, vrida sig till döds —
försök din makt!
Jupiter.
Du avskyvärda odjur!
Ner i Titanens djupa fängelse
jag slungar dig. Du viker icke?
Nåd!
Ej frist, ej räddning, ej förbarmande!
0 satte du till domare min ovän,
där nu han hänger, sargad av min
hämnd,
ej skulle så han döma mig! Rättfärdig
och mild och oförskräckt — är han ej
världens
behärskare? Och vad är du väl då?
Ej nåd, ej undflykt!
Störta då med mig
1 undergången, låt oss båda sjunka
som när en orm har snott sig om en gam
och de tillsammans, tröttade av strid,
stupa i strandlöst hav! Låt helvetet
lössläppa sina dämda hav av eld,
välv över dem i bottenlösa djup
den öde världen jämte dig och mig,
den segrande och den besegrade,
och hela vraket av det herradöme,
varom de kämpade.
Ve! Det är slut.
Ej elementen lyda mig. Jag sjunker
i svindel ner, evigt, för evigt ner,
och som ett moln min fiende därovan
mitt fall förmörkar med sin seger. Ve!
IV. Månens och Jordens växelsång
Månen.
Den vita dödens skugga skrider
bort från min himmelsstig omsider,
min svepningsskrud av frost och sömn
förgår;
och under nya träd lustvandra
älskande väsen med varandra
och dina dalars milda lycka når
min egen vår.
Jorden.
Som gryningsvärmen löser sig och faller
i daggens dropp av tinande kristaller
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
